Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Tomas Pettersson

Långt från det jag kallar för äkta slutspelshockey

Foto: SIMON ELIASSON / BILDBYRÅN
Foto: SIMON ELIASSON / BILDBYRÅN

LULEÅ. Det spekulerades det i en möjlig klassiker. En rykande holmgång. Ett frustande drama.

Eller om man så vill: En modern variant av den där überbrutala finalserien mellan Frölunda och Luleå från 1996.

Vad vi fick? 

Mest bara pjöller.

Och därför spelar Frölunda SM-final. 

Det är deppigt här inne i Coop Arena nu. Det muttras. Det svärs. Det djupsuckas. 

Och framför allt:

Det är över.

Och det jag anar svider allra mest hos alla de dryga 6 000 lulebor som nu lommar ut i mörkret är ju att det inte ens var nära.

Luleå var piskat att vinna. Luleå var på desperat jakt. Allt annat än en furiös forcering framåt matchen igenom var otänkbar.

Tja, men sanningen är att redan efter tio minuter började luften så sakteliga pysa ur hemmalaget.

Frölunda spelade så klokt, vägrade låta sig stressas, anföll med klinisk skärpa och defilerade till slut hem hela matchserien.  

Det är bara att gratulera till den uppvisningen, Frölunda.

Men samtidigt beklaga en hel del annat i den här semifinalen.

***

Nej, det har på intet sätt varit dåligt.

Samtliga fem matcher i den här semifinalserien har innehållit hyfsat högklassig hockey. Läckra mål. Bedårande målvaktsspel. Taktiska fullträffar.  

Men med det sagt: 

Herregud, så trist. 

Herrejösses, så långt i från det jag kallar äkta slutspelshockey.

I stort sett serien igenom har det varit så snällt, så trevligt, så artigt att jag bara väntat att spelarna ska ta av handskarna och ursäktande skaka hand med varandra efter varje närkamp.

Störtlöjligt, förstås.

Förstå mig rätt: Jag är inte ute efter fula tacklingar, brutala slagsmål eller andra idiotier där ute på isen. 

Jag är däremot ute efter spelare som jagar livet ur varandra, inte backar en millimeter, får plexit att dallra genom 60 minuter, käftar & lever rövare - och allt på rent energipåslag.

Så blev det verkligen inte.

Rektor Rönnberg får högsta betyg

Med ett undantag har det här varit en lika ren som fin hockeyskola med Frölundas Roger Rönnberg i rektorsfåtöljen.

Undantaget? Match tre. 

Det var då Luleå plötsligt öppnade adrenalinkranen. Smällde på i varje närkamp. Helt enkelt körde över Frölunda från första till sista sekunden - och vann sin enda match.

Hade Luleå fortsatt på samma sätt slutspelet ut hade laget varit ostoppbart. Då hade Luleå vunnit det där SM-guldet.

Men utan det där adrenalinet, utan den där desperationen, blev Luleå i stället ett oväntat lätt byte för Frölunda redan i semi.

 4-1 i matcher är klasskillnad på papperet.

Och jo, det var det faktiskt även på isen.

* * *

Finalen?

Det är naturligtvis bara löjligt att spekulera i något innan vi vet vilket lag som blir Frölundas motståndare.
Men med ett fullsatt Scandinavium i ryggen, med en formtoppad Johan Mattsson mellan stolparna och ett lag fyllt av så många olika offensiva vapen kan det förstås bära hur långt som helst.

Och så en sak till: I Roger Rönnberg har Frölunda också en coach som just nu gör ungefär allt rätt.

* * *

Till sist. Räknar jag nu rätt har Luleå nu 35 raka säsonger i högsta serien. Aldrig åkt ut sedan klubben gick upp 1984.

Det är ett makalöst starkt facit.

Men trots 35 säsonger, trots att Luleå i merparten av dem tillhört toppen av serien så har klubben bara ett (1) SM-guld.

Det är ett makalöst märkligt facit.

Jag jobbade på lokaltidningen NSD i Luleå under de där åren i början på 90-talet innan Luleå vann sitt guld 1996. Det var en speciell tid. En tid då inget lag från Norrbotten i någon av de större lagsporterna hade vunnit ett SM-guld.

En tid då det pratades om en förbannelse.

Sedan vann Luleå Hockey 1996, de gyllene dammluckorna öppnades ovan Norrbotten och det har regnat ner SM-guld i dambasket, herrbasket, damhockey och damfotboll sedan dess.

Men inte över Luleå Hockeys herrar. I stället har guldtorkan nu varat i 23 plågsamma år.

Jo. Det är faktiskt en smärre gåta.