Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Tomas Pettersson

Kan vara slutet på Kallas VM-karriär

Foto: JOHANNA LUNDBERG / BILDBYRÅN

OBERSTDORF. Frida Karlsson drömde om att få komma in på stadion ensam och resa handen i en vinkning till pappfigurerna.

Hur det blev?

En rak höger mitt i veka livet. Ett chockerande fiasko. Och en landslagsikon i tårar.

Och jag mår rent illa av tanken på att den här ruttna dagen kan ha varit slutet på Charlotte Kallas VM-karriär.

Charlotte Kalla kommer fram till oss i intervjuzonen. Pratar om den fruktansvärda känslan av att ”sumpa” det för sina kompisar, om dåliga skidor, om en fem kilometer lång mardröm.

För varje ord hon kämpar fram ser 33-åringen allt mer bedrövad ut.

Vi är inte de enda som ser det.

En bit bort noterar Ebba Andersson läget, och kommer med raska steg fram och lägger armen om Kalla.

– Jag är så ARG, säger Kalla och kan inte längre hålla tillbaka tårarna.

Det är en omskakande scen.

För Charlotte Kalla vet att det här kan ha varit hennes sista VM-stafett. Den tävlingsform hon utvecklat till en egen konstform genom alla år. Den tävlingsform där hon aldrig misslyckas.

Men nu står hon här. Gråtande. Misslyckad.


Jo. Det gör ont att se på.


Jag förstår verkligen ilskan. Jag blir förbannad själv när jag tänker på vad Sverige slarvade bort den här dagen.

Men samtidigt är jag inte dummare än jag vet att det här är en del av spelet. Det spelar ingen roll vad du har för namn, meriter eller form om du får ett par värdelösa skidor under fötterna.

För så var det.

Sverige bommade totalt på de två första sträckorna. Petter Myhlbacks vallateam skickade ut Jonna Sundling & Charlotte Kalla på ett omöjligt, förnedrande, uppdrag i VM-spåren.

Det ska Myhlback ha tung kritik för. Den tar han också emot utan att blinka.

– Det är bara skit. Det var en miss som hette duga. Och jag tar det fulla ansvaret, säger Petter Myhlback till oss.

Det är bra agerat. Och någonstans ska vi förstås komma ihåg att ändra fram till den här dagen har landslaget haft bättre skidor den hela den här säsongen än på många, många år tack vare Myhlbacks team.

Men... det är en klen tröst just nu.

Tajmingen på säsongen enda riktiga vallamiss är ju närmast hårresande olämplig. Den här dagen skulle ju bli säsongens höjdpunkt för svensk längdåkning


Nu blev den i stället ett nattsvart misslyckande.


Det är dessutom en lätt gåtfull vallabom. Det är marginell skillnad på alla förhållanden i dag jämfört med tidigare under VM - ändå gick Sverige så fullständigt vilse.

Det enda jag kan påminna mig som kan matcha magnituden av den här missen är möjligen Norges haveri under OS i Sotji.

Den gången var Sverige vinnare på det.

Den här gången är det Norge vi får gratulera.

Och att döma av de...få se nu...113 norska mejl som trillat in i min telefon på de 30 minuterna som gått sedan målgång verkar ni njuter rätt ordentligt just nu, Norge.

* * *

Men var det bara vallan som fällde Charlotte Kalla?

Själv vill inte Charlotte Kalla prata om sin egen kropp. Om det kan ha varit sviterna av covid-19 som plötsligt slog till igen (minns 48:e platsen i Falun). Om det var något mer än skidorna som svek i dag.

Det är förstås omöjligt för någon annan än Kalla själv - och hennes läkare - att svara på.

Men det ska nog inte uteslutas. Usla skidor hade fällt även en hundraprocentigt fräsch Charlotte Kalla hade - men knappast så här mycket.

Nu säger också landslagschefen Anders Byström att det är tveksamt om Charlotte Kalla kommer till start på lördagens tremil. Vilket väl också kan tolkas som att det i fallet Kalla handlade om mer än material.

Men det innebär också en sak till: Den här pissdagen kan mycket väl ha varit slutet på Charlotte Kallas makalösa VM-karriär.


Det är i så fall lika sorgligt som ovärdigt.