Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Tomas Pettersson

Jag vet inte om svensk fotboll kan resa sig igen

Sverige föll i VM-semifinalen.
Foto: BILDBYRÅN
Foto: SEBASTIAN NOGIER / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN
Foto: SIMON HASTEGÅRD / BILDBYRÅN

LYON. En sak är förstås självklar: Hur det än går till så är en förlust i VM-semifinal en becksvart upplevelse.

Men på det här sättet? 

Efter att ha gjort så mycket rätt, efter att långa stunder helt överglänst europamästaren, efter att ha varit så innerligt nära?

Det är inte bara en mardröm.

Det är ren tortyr.

Vid lunchtid packar Nilla Fischer, Caroline Seger och de andra ihop sina grejer och börjar resan mot Nice.

Till bronsmatchen.

Det är förstås på så många sätt en match om något som är värt att respektera. Men efter det här?

Nä, det känns faktiskt bara helt värdelöst.

En stund efter slutsignalen signalerar också allt i Peter Gerhardsson uppenbarelse att han delar ungefär samma känsla.

Blicken är snarast katatonisk när han sätter sig på podiet för presskonferens. Håret rufsigt. Tonläget dovt. 

– Mina känslor? Det är...en tomhet. Jag är inte arg, inte ledsen eller ens besviken ännu. Bara tom, säger Gerhardsson.

Det är möjligen för tidigt för de knivskarpa analyserna. Men Gerhardsson erkänner utan omsvep att för första gången orkade inte hans spelare tiden ut. Och vägrar skylla alla missade chanser på missflyt. 

– Fotboll handlar inte om tur eller otur. Det handlar om skicklighet. Nillas stolpskott? Gör man inte mål så är inte skickligheten tillräckligt bra. 

 

Peter Gerhardsson har varit bra att lyssna på i medgång genom hela VM. 

Han är det verkligen även i motgång.

 

En halvtimme tidigare vandrade Gerhardsson omkring nere på gräset bland sina 23 gråtande spelare som kollapsat till höger och vänster.  

Eller 22.

Matchens allra mest misshandlade spelare, Kosovare Asllani, lämnade den redan ett par minuter tidigare. Asllani som skulle - och var så nära - att bära det här laget ända till VM-final blev i stället själv utburen på bår.

Jag kan bara be en liten bön om att det som såg så otäckt ut visar sig inte vara så allvarligt.

De andra spelarna har alla sitt eget mörker att kämpa med. De vet hur nära det var. De vet vad de precis gått miste om.

Jag skrev några rader i går om hur unik den här möjligheten var. För alla spelare. För svensk fotboll. Att det till och med kunde vara nu eller aldrig mer. 

Och vädjade att snälla, ta den här chansen nu.

Det positiva är att Sverige verkligen försökte. Att man länge, länge gjorde egentligen allt rätt.

 

Men lite oflyt, sinande ork och delvis även en inkompetent domare förstörde till slut allt.

 

Det är så svårt att inte tänka på hur annorlunda allt kunnat vara. Att det kunnat bli en kväll när det här laget stod för något världsunikt.

För så här är det: Aldrig tidigare i fotbollshistorien har ett så låg rankat lag som Sverige (9) tagit sig ända till en VM-final i damfotboll.

Det var ohyggligt nära. Men... nä, det blev ingen sån kväll. 

Jag trodde verkligen länge, länge att Sverige inte skulle förlora den här matchen. I 60-70 minuter var Sverige lite bättre på egentligen allt.

Nej, det var inget fotbollsfyrverkeri á la USA och England kvällen före. Det här var en mer försiktig, mindre sprakande semifinal. 

Det fanns en del tankar inför matchen att Nederländerna skulle vara en smula mer bollförande, ständigt attackerande med sin hajpade offensiv. Och att Sverige - som vanligt - skulle få koncentrera sig på snabba spelvändningar och kontringar.

Så blev det inte alls.

Hela första halvlek var det Sverige som - knappt men klart - ägde spelet. Det var Sverige som skapade de vassaste chanserna (Blackstenius! Hurtig!). 

Det borde verkligen varit ledning för Sverige i paus.

 

Men det är klart, med en domare som Marie-Soleil Beaudoin emot sig är det inte lätt att få något uträttat.

 

En bit in i andra halvlek hade Nederländerna tilldömts 15 frisparkar. 

Sverige? En (1)

Det var faktiskt helt obegripligt. Jag har sällan sett en så svag domarinsats på så hög nivå som den här kvällen. 

Det är att gå för långt att säga att Beaudoin avgjorde matchen. Men det är bara rent sorgligt att det ska behöva vara så här i en VM-semifinal.

Möjligen skulle Sverige haft en straff när Lina Hurtig stöp i straffområdet. Men samtidigt borde man klarat av att stänga den här matchen med någon av alla sina chanser under ordinarie tid.

I stället tickade klockan vidare.

Den tickade förbi 90 minuter.  

Den tickade in i förlängning.

 

Och så slog blixten ner.

 

Ett snabbt pass centralt, en ännu snabbare skarvning och sedan öppen gata för Jackie Groenen som snyggt klippte in bollen i burgaveln bakom Hedvig Lindahl.

Vi hade i och för sig sett tecknen i skyn.

Det var Nederländerna som var piggast (läs minst trött) i slutet av ordinarie tid. Det var Nederländerna som startat förlängningen klart bäst.

Ändå kändes det som att få ett vedträ i pannan.

Och jag vet inte riktigt om, eller när, svensk fotboll kan resa sig till samma nivå igen. 

* * *

 

Till sist. Jo, jag vet. VM är inte över. Nu vänder vi alltså mot Nice igen för att spela om tröstpriset som kallas ett VM-brons.

Jag kommer ihåg den himlastormande glädjen i Tyskland den där bronskvällen 2011. Jag vet att det kommer att kännas annorlunda på lördag.

Men den här gången finns det en stor skillnad.

Sverige hade en plats i VM-finalen i sin hand den här kvällen. Man var bara en stolpträff från att få utmana USA om guldet. Ja, man hade till och med förtjänat det.

 

Jämfört med det känns en chans till ett brons rätt futtigt.

Sverige ställs mot England i bronsmatchen.