Tomas Pettersson

Jag är ledsen, men ni sumpade guldchansen

Foto: CARL SANDIN / BILDBYRÅN
Foto: CARL SANDIN / BILDBYRÅN
Foto: DANIEL STILLER / BILDBYRÅN

YOKOHAMA. Känslan direkt efteråt?

Att Sverige aldrig kommer att få en bättre chans till guld – och jag är ledsen – men ni sumpade den.

Minnet av vad som hände den 6 augusti kommer att vara ett öppet, svidande, sår resten av era liv.

Och herregud, Caroline Seger – just nu finns det ingen jag lider mer med.

Scenerna nedanför är förkrossande.

Nathalie Björn gråter. Kosovare Asllani gråter, Sofia Jakobsson - ja, alla gråter där de rasat ihop i mittcirkeln. Samtidigt springer och hoppar de rödklädda kanadensiskorna omkring och ser närmast chockade ut över vad de åstadkommit.

Det borde de vara.

Jag vet inte, men på rak arm har jag svårt att tro att det någonsin hänt att ett lag vunnit ett globalt mästerskap utan ett enda spelmål i kvartsfinal, semifinal eller final.

Med det sagt: Kanada behöver inte skämmas. De gjorde en bra final.

Men det bittra är förstås detta: Sverige var ännu bättre. Borde ha avgjort det här innan den förhatliga straffläggningen. 

Jag tänker inte kritisera någon av de fyra svenskor som missade var sin straff. Det måste vara en ren inre mardröm att gå fram mot den där straffpunkten.


Men jag kommer aldrig, aldrig att kunna glömma Caroline Segers öde.


De kunde ha blivit ”Det Perfekta Slutet”. Men planens bäste spelare, den 36-åriga giganten, som avgör hela OS-finalen med den femte och sista svenska straffen. Som får det guld hon strävat efter hela sitt fotbollsliv.

Jag var helt säker på att den skulle sitta.

Men Caroline sköt över. Kanada fick chansen igen - och sedan gick allt åt helvete.

Så nu gråter Caroline Seger där nere. Olivia Schough försöker trösta - men jag tror inte det ens är möjligt.

Caroline Seger vet att hon inte får någon mer chans att vinna ett globalt mästerskap. Caroline Seger vet att hon aldrig kommer att kunna förtränga den mardröm hon just upplevt.


Vad värre är: Jag är högst osäker om Sverige någonsin får en sån här chans igen att vinna ett av de stora gulden.


Det är sent här i Yokohama. Klockan närmar sig midnatt. En av de märkligaste finaler på så många sätt är till slut över.

Jo, ni känner alla till det fabulösa förspelet till kvällens drama. NBC, Fifa & IOK:s egen uppvisning under ämnesrubriken Dumskallarnas sammansvärjning som alldeles, alldeles för sent ledde fram till matchstart 21 här borta.

Men tur det.

När jag tog en promenad genom centrala Tokyo vid lunchtid var det så varmt att man utan problem kunnat snabbsteka en kobe-biff på den ångande asfalten.

Så jo, tack Gud att matchtiden flyttades fram.

Kvällen blev ändå både svettig och vidrig nog.

Matchen?

Som väntat inte den där sprakande fortbollsfesten från start. Som väntat med ett spelförande Sverige mot en välorganiserat Kanada. Som väntat få rena chanser.

Desto viktigare då att vara effektiv.

Som när Kosovare Asllani skjuter fart på högerkanten, sneglar upp, ser Stina Blackstenius löpa i straffområdet - och slår ett hårt, perfekt, inspel efter marken.

Självklart gör Blackstenius inget misstag.


Och historien om Stina Blackstenius kändes där och då som en av detta OS allra vackraste.


Det var en väldigt bra första halvlek av Sverige. Stabila bakåt, klart vassare än Kanada framåt.

Men så kom den andra.

Och plötsligt började svetten porla av ren ångest för oss svenskar som följde dramat från läktarplats. 

Ett par bra byten, en betydligt desperatare inställning - och genast började Christine Sinclair & Co att hota på ett helt annat sätt.

20 minuter var det kvitterat på straff. Ytterligare en minut senare ohyggligt nära 1-2 ett par gånger om.

Det kunde ha slutat precis hur som helst redan under ordinarie tid. Båda lagen hade möjligheten att avgöra, men inget lyckades. I stället återstod det djupt läskiga sättet att avgöra en final på - med förlängning.

Vid det här laget är till och med mina händer så svettiga att det knappt går att använda tangentbordet.

Det kunde ha tagit slut där. Lina Hurtig hade två fenomenala nicklägen - men det enda resultatet blev två besvikna skrik från Hurtig som ekade inne här på stadion. 

I stället väntade det vidrigaste av allt: Straffar.


Och ja, det vet ni hur det slutade.


Mitt i eländet ska naturligtvis Caroline Seger och alla, verkligen alla, andra i det här fenomenala landslaget vara extremt stolta över vad de uträttat.

Aldrig har ett svensk landslag spelat sig igenom ett VM eller OS på samma, bländande imponerande, sätt.

Peter Gerhardssons skapelse har spelat den bästa fotbollen av alla, öst in mål, vält bjässar på vägen fram till final.

Ni var värda ett OS-guld. I stället fick ni den värsta kvällen i era idrottsliv. 

Och där på gräsmattan nere gråter fortfarande Caroline Seger. 


Och ja, det gör rent ont att behöva se på. 


GUIDE: Allt om fotbollen i OS • Tider och program