Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Tomas Pettersson

Inget gjorde mig mer bedrövad än att se det

Foto: SIMON HASTEGÅRD / BILDBYRÅN

NICE. Det var mycket som gjorde ont den där natten.

Att guldchansen försvann. Sättet det gick till på. Att behöva se alla tårfyllda ögon efteråt.

Men inget gjorde mig mer bedrövad än att se Kosovare Asllani bäras ut på bår med skärrad blick och fixerad nackkrage.

Det här skulle ju bli ditt VM, ”Kosse”.

Ögonblicket var bedövande bedrövligt.

I 118 minuter hade Kosovare Asllani varit fullständigt hänsynslös mot sin egen kropp. Satsat allt i varje närkamp, sparkats ner fler gånger än jag kan komma ihåg - men kämpat sig upp varje gång.

Men den här gången reste hon sig inte.

I stället för att få leda sitt landslag i de sista, desperata, försöken att kvittera ett underläge var allt över för Asllani. I stället för att efteråt få sörja med sina lagkamrater väntade ilfärd till sjukhus och skallröntgen för att utesluta det riktigt, riktigt otäcka.

Orättvist är ett slitet ord.

Men ibland passar det bättre än något annat.

Kosovare Asllani är spelaren som missade VM 2011 (petad), hon är spelaren som missbrukades i VM 2015 (Sundhage).

Kosovare Asllani är också människan som med sitt självklara sätt att vara, prata och argumentera alltid lyckats reta upp en obegripligt stora skara svenskar.

 

Jag tycker väldigt mycket om Kosovare Asllani. 

Jag önskar bara att än fler gjorde det.

 

Under Peter Gerhardsson ledning har Asllani fått precis den roll i landslaget hon alltid velat ha. Under VM i Frankrike har hon också visat att hon förtjänar den.

29-åringen brann av vilja, intensitet och offervilja genom alla sina 118 minuter i semifinalen mot Nederländerna. Tills hon blev knockad av en brutal käftsmäll.

Ändå sitter jag nu här i en bil på väg mot Nice och den väntande bronsmatchen och läser mejl om ”vilken glaslirare” Kosovare Asllani är. 

Man blir bara less. Och ledsen.

Ett par timmar tidigare stod jag på landslagets hotell i Lyon och lyssnade på läkaren Houman Ebrahimi. Han berättade i detalj hur illa det faktiskt kunde ha slutat, hur förödande en sådan smäll kan vara.

Glaslirare?

Herregud.

Ebrahimi hann också säga att det ändå inte är uteslutet med spel för Asllani på lördag mot England. Att det finns en möjlighet. Men att det just nu är omöjligt att avgöra.

 

Jag tycker vi alla ska hålla tummarna. Hårt, dessutom.

 

Dels för att med Kosovare Asllani på planen så ökar Sveriges chanser dramatiskt att luckra upp det engelska försvaret. I den här truppen har Asllani helt unika egenskaper i sin roll bakom den främsta attacklinjen.

Dels för att Kosovare Asllani i så fall äntligen får en chans att vara med och ge en VM-turnering sin prägel från början till slut. En chans att vinna den där medaljen hon missade helt 2011, och Sverige inte ens var nära 2015.

Nej, det blir verkligen inte lätt, vare sig med eller utan Asllani på planen. England är klar favorit, dessutom med ett dygns längre vila precis under den del av VM när återhämtning är som mest avgörande.

Men drömma får vi.

Och i min är det Kosovare Asllani som klipper in det där avgörande målet på lördag. 

För Sverige, för alla oss som tittar på, för sina lagkompisar, men inte minst för sig själv.

 

Med en kropp täckt av blåmärken har hon sannerligen gjort rätt för ett lyckligt slut.