Tomas Pettersson

I det djupaste mörkret lyser hon upp framtiden

”Här finns något att tro på”, skriver Tomas Pettersson om Maja Nilsson.
Foto: JON OLAV NESVOLD / BILDBYRÅN

TOKYO. Så vad göra när gårdagen varit så svart att du fortfarande mår illa? När du på alldeles för nära håll fick se de sista kapitlen i två sagolika OS-historier sluta i tomhet och tårar?

Du ger dig ut och letar lite framtidstro.

Och se på rackarn. Överraskande nog stod den faktiskt och väntade i ett grått japanskt garage.   

Det är ju så här det är: Ett olympiskt spel är inte bara dryga två veckor av idrott på absolut högsta världsnivå - det är också platsen där karriärer tänds och släcks.

Det är inte ens ett dygn sedan jag såg ljuset slockna för två giganter inom svensk idrott.

Det spelade ingen roll att Hedvig Lindahl räddade två straffar i OS-finalen - efteråt stod 38-åringen där med blanka ögon och konstaterade att hon gjort sitt som mästerskapsspelare.…

– Jag tror inte jag fixar det här mer. Det krävs för mycket, sa Hedvig Lindahl.

Det spelade ingen roll att Caroline Seger var bäst på plan i samma final - efteråt grät 36-åringen öppet över att ha missat både sin straff och sista chansen till OS-guld.

– Det är som att hela livet rasar ihop där och då, sa Caroline Seger.

Det är ett brutalt adjö till två fenomenala svenska olympier.

Trösten?

Att i varje mästerskap tas samtidigt de första stegen i helt nya olympiska karriärer.


Vilket leder oss till Maja Nilsson.


Den unga höjdhopparen från Motala kommer försiktigt gående in i den jättelika intervjuzonen i garaget under läktarna på Olympiastadion.

Hon stannar och väntar snällt på att spjutkastaren Kim Amb ska prata klart med en ytterst spjutintresserad finsk (förstås) journalist.

Själv är jag mer nyfiken på den här 21-åringen.

Förra året nådde Nilsson som högst 1.82 - men för bara två dagar sedan chockade Maja Nilsson oss alla med att flyga över 1.95 och landa i en OS-final.

Det är väldigt bra gjort. Inte minst med tanke på att Nilsson faktiskt var den allra, allra, sista som fick en plats i den svenska OS-truppen.

Själva finalen då?

Mindre kul.

– Jag är ju så klart besviken. Jag vet att jag är i så mycket bättre form än vad jag visade i dag. Jag kan hoppa så mycket högre, säger Maja Nilsson efter att ha slutat tolva och sist efter att bara ha klarat ingångshöjden. 

Men knäckt?

Inte alls.

– Jag vet ju att om jag kunnat ta mig från att kämpa mig över 1,80 förra året, till en OS-final i år så finns det potential att ta sig mycket längre.

Sedan ler Maja Nilsson:

– Jag räknar ju med att göra två OS till. Och jag räknar med att vara final då också - och förhoppningsvis stå där på pallen en dag.

Bara två OS till?

– Vi får se. Två, tre eller fyra - nä, jag vet inte riktigt (skratt).


Det är en känslomässig avgrund mellan den Maja Nilsson som nu står framför mig och den Caroline Seger jag mötte för ett dygn sedan.


Maja Nilsson har ju fortfarande allt framför sig. Hon har bara startat sin resa. En motgång i kvällens final är inte slutet - bara en erfarenhet att ta med sig till Paris, Los Angeles och var det sen blir. 

– Mmm, det har varit magiskt att vara här, säger Maja Nilsson. 

Hon blev nu under finalen sittande länge, länge ute vid höjdmattan efter att ha rivit ut sig - och se på när de andra hopparna gjorde upp om medaljerna.

Vad tänkte du?

– Att jag ville vara med, säger Nilsson direkt.

Men Maja Nilsson kan vara lugn. Hennes tid kommer. Precis som för så många fler. 

Med här i Tokyo finns faktiskt en hel rad unga svenskar som redan givit oss en hint om vad som kan vänta redan i Paris 2024.

Som Hanna Bennison i fotboll. Som Sophie Hansson i simning. Och som Maja Nilsson i friidrott - bara för att nämna tre gnistrande intressanta namn.


Och jo, det ger onekligen tröst efter mörkret och tårarna i Yokohama i fredags. 


LÄS MER: Erika Kinsey utslagen i kvalet – nu lägger hon av