Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Tomas Pettersson

Hur ska ni kunna förstå vilket helvete det varit?

Foto: BILDBYRÅN

Nej, de flesta av er kommer kanske inte att förstå.

För du måste ju först fått leva ett ögonblick i himmelriket innan plötsligt allt var förlorat.

Men de förstår i Umeå.

De förstår i Örnsköldsvik.

Det är fin hockeyhöst längs Norrlandskusten. Luleå (5:a) och Skellefteå (7:a) har startat säsongen helt okej i SHL. 

Men det är i Hockeyallsvenskan som kusten glöder.

Björklöven leder, Modo skuggar och ett par poäng där bakom hotar Timrå från sin fjärdeplats. Och nu ställs allt på sin spets.

Seriefinal. Utsålt. Och en tre perioder lång påminnelse om hur det en gång var. Eller om man så vill: Hur det fortfarande borde vara.

Om jag är jävig?

Oh ja.

En vårkväll 1987 dansade jag på borden under Björklövens guldfest på restaurang Universum i Umeå. 20 år senare bevakade jag och charmades av Modos färd mot SM-guld - och avslutade allt med att dela ut Guldpucken till Per Svartvadet.

Så visst, det här är en smula personligt.

Är du inte själv född i en mindre stad där hockeylaget är en självklar samlingspunkt för samtal, kärlek och besvikelse kan det vara svårt att beskriva vad ett SM-guld faktiskt gör med en befolkning.

Hur ryggar rätas ut. Hur stoltheten växer. Hur plötsligt ett helt litet samhälle drabbas av något som mest kan liknas vid kollektivt självförtroende.

Det är en underbar känsla. 

 

Men i såväl Umeå som Örnsköldsvik vet man också allt om hur flyktig den kan vara.

 

Det har ju varit så många pissiga år sedan dess. Allra flest i Björklöven som emellanåt känts mest som ett svart hål där pengar, talanger och hopp försvunnit spårlöst.

Men så kom 2019.

En 38-åring som ibland kallas ”Jesus” vandrade in i Umeå och plötsligt började små mirakel inträffa. Sportchefen Per Kenttä är mannen som personifierar det nyfunna hopp som plötsligt präglar min gamla hemstad.

Han har värvat fingertoppskänsligt. Hans lag spelar plötsligt med en struktur Löven inte varit i närheten på år och dag. Och umeborna vallfärdar till A3 Arena.

Samtidigt 11 mil söderut:

Efter en lätt svajig start på säsongen har plötsligt alla pusselbitar fallit på plats - och fram tonar bilden av ett SHL-mässigt Modo. Inför kvällens seriefinal har Modo nio (9!) raka trepoängare bakom sig.

Förstakedjan med Jonathan Johnson, Patrik Karlkvist och Adam Tambellini öser in så mycket poäng att det är smått overkligt. Enbart Jonathan Johnson har stått för 26 poäng på sina 16 matcher.

Och ö-viksborna börjar äntligen hitta tillbaka till Fjällräven Center.

 

Ni hör det, va? Det där knäppande ljudet där uppe i norr? 

Det är så det låter när ryggar böjda efter år av motgång äntligen sträcks ut med värdighet.

 

Någon kanske påpekar att det ändå bara handlar om den näst högsta serien. Att lördagens seriefinal rent formellt är klassen under vareviga tröttsam SHL-match som spelas den här säsongen.

I så fall har ni inte förstått någonting.

Sanningen är förstås att det inte blir mycket bättre än så här i svensk hockey. Så mycket nerv. Så mycket historia. Så mycket gammal aggression. Så mycket folk. 

Och på förhand så mycket gnagande ovisshet.

Kan Björklövens succékeeper Joe Cannata (bara 1,42 insläppta per match) stoppa Modos superoffensiv?

Hur bra är egentligen Modos sena förvärv Adam Tambellini som gjort galna sju poäng på de två senaste matcherna?

Kommer Lövens två nyförvärv från i veckan (Gustav Bouramman, Fredric Weigel) båda till spel - och vad betyder i så fall det?

Med fullsatt och två rejäla klackar på plats - vad når en decibelmätare egentligen upp till för nivå denna lördagskväll?

Och så vidare.

Jag har ingen aning om hur dramat slutar. Det enda jag vet är att jag verkligen borde ha varit på plats i Fjällräven Center. Det är ju matchen som på förhand har nästan allt.

Men nej, det blir förstås inte som under den där ljuva tiden i himmelriket för oss lövare och modoiter.

Inte än.

 

Men vi har i alla fall lämnat helvetet bakom oss. 

 

LÄS MER. Per Kenttä: ”Om tre veckor kan jag vara bespottad” 

LÄS MER. Hockeyhjärtat slår i Ö-vik igen: ”Vi ska bara upp”