Tomas Pettersson
Maja Dahlqvist ler under den vita luvan där hon står i målområdet på stadion i skidstadion.
Sedan säger hon:
– Det kanske blir ett litet glas champagne i kväll. Det får man väl unna sig?
Sannerligen.
För andra gången på bara en vecka har Maja Dahlqvist just vunnit en världscupsprint. Men den här liknande inget jag upplevt tidigare.
För aldrig har vi fått se Maja Dahlqvist så lugnt, så självklart, så fylld av självförtroende äga resten av startfältet från starten av prologen till upploppet i finalen.
Aldrig i svårigheter. Aldrig stressad. Aldrig egentligen hotad.
Däremot alltid i full kontroll.
– Det har varit ett mål jag haft inför den här säsongen. Att köra på mitt sätt, vara mer säker på hur jag vill göra – och inte förlita mig på andra.
Maja Dahlqvist fortsätter:
– Jag är ju ändå 27 nu – då är det dags att vara lite tuffare.
Man kan väl redan nu slå fast att Maja Dahlqvist redan är på mer än god väg att uppfylla sin målsättning. Det är liksom inget snack just nu vem som är världens bästa damsprinter.
Det är väldigt lätt att tänka tillbaka på hur det såg ut när Linn Svahn var som mest dominant innan sin skada. Eller varför inte på Stina Nilsson.
Och låt oss sedan stanna tankebanan där en stund.
Enligt google maps på min mobil är det exakt 27 kilometer från är jag sitter till den norska orten Sjusjön. Hoppar jag i bilen är jag där på 24 minuter.
– Sjusjön? Det är mitt i ingenmansland det, säger Thomas Haarstad, reporterkollega på norska tidningen Dagbladet.
Det pågår tävlingar i Sjusjön också – precis som i Lillehammer. Skillnaden är att väldigt få utom de närmast inbitna bryr sig.
Mer exakt handlar det om IBU-cupen i skidskytte. På lagsportspråk skulle man kunna likna det vid andraligan – cupen för de som inte lyckas ta en plats i världscupen.
Stina Nilsson är en av dem.
Samtidigt som Maja Dahlqvist levererade sin maktdemonstration till alla er i tv-sofforna där hemma slutade Stina Nilsson på en 26:e plats i Sjusjön i total medieskugga.
Nej, jag vet inte vad Stina Nilsson tyckte om det.
Jag vet bara att jag saknar henne.
Det är snart fyra år sedan hon stod och grät glädjetårar på en scen på Medal Plaza i Pyeongchang efter sitt OS-guld i sprint. Snart fyra år sedan hon lämnade Sydkorea med ett guld, två silver och ett brons i bagaget.
Året efter var det dags igen. Två VM-guld och ett silver blev facit för Stina Nilsson i Seefeld.
Kort sagt: Stina Nilsson är en av de mest exceptionella vinteridrottare Sverige haft det senaste decenniet. En närmast unik vinnarpersonlighet. Som gjord för en plats i kameralampornas sken.
Men den här helgen ser vi inte Stina Nilsson någonstans.
Jag säger inte att Stina Nilsson gjorde fel när hon valde att byta sport våren 2020.
Tvärtom.
De flesta av oss drabbas någon gång i yrkeskarriären av känslan att det finns allt mindre som utmanar dig i ditt jobb. Att du redan gjort allt femtioelva gånger. Att det skulle vara både kul och nyttigt att testa något annat.
Men de flesta av oss vågar ändå inte ta steget.
Stina Nilsson vågade. Hon visste att det skulle bli svårt, det har kanske till och med blivit svårare än hon kunnat ana, men Stina Nilsson är verkligen inte en idrottare som ger upp.
Så kämpa på och lycka till, Stina.
Jag hoppas verkligen du har kul i ditt nya liv. Att alla skidskyttets oräkneliga små utmaningar fortsätter att fascinera och inspirera.
Men låt mig ändå skicka en hälsning från mitt hotellrum 27 kilometer bort.
Du är en av de allra bästa Sverige sett. Och jo, vi saknar dig här i rampljuset.