Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Tomas Pettersson

Han borde få status som den superstjärna han är

KÖPENHAMN. Ni känner igen uttrycket. Att en spelare "gått under radarn" för det som brukar kallas den stora massan. 

Nåja. Just nu borde det plinga till på varje skärm från Smygehuk ända upp till Karesuando.

Tiden är nämligen här att låta en 25-åring vid namn Rickard Rakell få den status han förtjänar i folkhemmet.

Som superstjärna.

22 grader varmt.

Stekande sol.

Ett lika svettigt färgglatt myller av människor.

– Vafan? Det känns ju mer som att man är på fotbolls-VM, säger en tjomme i gul Tre Kronor-tröja med ett skvalpande bärsglas i ena handen.

Det är svårt att säga emot.

Scenerna utanför Royal Arena påminner faktiskt mer om...tja, Copacabana än en förort till Köpenhamn. 

– Måste vi verkligen gå in nu? undrar en liten blond tjej med sin pappas hand i fast grepp i det blågula supporterhavet när det börjar närma sig nedsläpp.

Jo, vi måste ju det.

För det här är eftermiddagen när detta nya, unga, Tre Kronor ska genomgå VM:s första riktiga test. Möta en världsnation. Ge oss svaren på några av de där frågorna vi funderat över de senaste dagarna.

Och inte minst: Ge oss lite stjärnglans.

 

Plats på scen för Rickard Rakell.

 

Alla som följer hockey hyfsat slaviskt har förstås alltid haft koll på Rakell. Hur han sakta men säkert utvecklats till en fruktad forward i NHL.

33 mål i grundserien förra säsongen. 34 denna vinter.

Men utvandrar man från svensk hockey redan som 17-åring så innebär det också med automatik att du lätt blir bortglömd av många.

Men inte längre.

På två matcher har Rakell visat att han är en spelare som vi alla, alltid, ska hålla ögonen på. Tre poäng i premiären mot Vitryssland i fredags, tre nya poäng nu mot Tjeckien.

Det är mer än vad exempelvis världens bäste, kanadensaren Connor McDavid, mäktat med så här långt.

Tillsammans med Mika Zibanejad och Mattias Janmark har Rakell lekstuga där ute på isen i vart och vartannat byte. 

Det är en ren fröjd att se.

En given utmanare till guldet

Matchen mot Tjeckien var väl annars ingen direkt superhöjdare. Det brukar det å andra sidan aldrig vara i ett gruppspel.

Mest kändes det bara som att allt blev onödigt spännande. Den här matchen borde Sverige ha stängt långt innan dramatiken som nu fick uppstå i slutminuterna. 

Men vi kan konstatera att Tre Kronor förstås har alla möjligheter att vara med och utmana om det där guldet. Att man har ett lag fylld av kvalitet - men som gärna får spetsas med ytterligare ett par NHL-stjärnor. Att man dock hemskt gärna bör undvika billiga utvisningar i fortsättningen.

Och samtidigt notera att det är skillnad på att spela SM-final och VM-hockey. Fråga bara Elias Pettersson.

Än så länge är han den tiondelen, millimetern, ögonblicket fel lite alltför ofta.

Men bara lugn. Det är garanterat bara en tidsfråga innan allt klickar in även för Elias Pettersson.

 

* * *

 

Till sist fortsätter vi där vi började den här texten.

Med publiken.

Det var en fullständigt underbar atmosfär här inne i arenan i kväll. Smått galen med tanke på att det bara början av ett grundspel vi upplever.

Men det är väl så här: Det räcker med att åka över en lång bro och samtidigt passera en gräns för att den där inre patriotismen ska börja växa. Plötsligt känns det alldeles självklart att lämna inhandla en gul matchtröja. Att göra besöket till en happening. Att tillsammans skapa en gul vägg av fans och bara vråla sig lycklig.

Och herregud vad de vrålar. 

Kort sagt:

VM i Köpenhamn är mer fylld av svensk, yrslig, glädje än vad någonsin VM i Stockholm 2012 och 2013 var.

 

Och festen har ju faktiskt bara börjat.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!