Tomas Pettersson
Ni kommer väl ihåg den storm, eller... tja, orkan... som blåste in över svensk längdåkning i maj?
Frida Karlsson, Maja Dahlqvist och Linn Svahn meddelade att de väljer att stå utanför landslaget under försäsongen.
Reaktionerna på det?
Starka.
– Det här pulveriserar det svenska landslaget, sa Espen Bjervig, längdchef i Norge.
– Sportsligt är inte det här bra, sa SVT-experten Mathias Fredriksson.
– Det här är ett sjukdomstecken för Sverige, sa NRK-experten Torgeir Björn.
Sisådär åtta månader senare kan vi som knatar omkring här i italienska Toblach i väntan på helgens VM-genrep konstatera att Sverige uppenbarligen tillfrisknat fullständigt.
Mer specifikt:
✔ Frida Karlsson har aldrig upplevt en bättre säsongsstart - med segern i Tour de ski som diamanten i kronan.
✔ Maja Dahlqvist startade försäsongen medvetet sent, fullt inställd på en trögare start på tävlandet. Facit så här långt: sex (!) pallplatser i världscupen.
✔ Linn Svahn har harvat på med sin rehabträning i nära två år. Väl tillbaka i världscupen har hon nu den ruggigt imponerande resultatraden 5-1-4 i sina tre sprintstarter.
Låt mig säga så här: Ingen kan längre tvivla på att Frida Karlsson och hennes polare gjorde rätt när de lämnade landslaget.
– Jag är stolt över vad vi tre har gjort, att vi har stått på oss för det vi tror på oavsett vad folk tyckt eller velat att vi ska göra. Det är det största.
Linn Svahn fortsätter sedan:
– Vi visade att går man sin egen väg blir resultatet det bästa. Nu ska ju hela succégänget till VM (skratt).
Utanför det rosafärgade hotellet Germania i Toblach står det 23-åriga sprintfenomenet och försöker sätta ord på tiden som gått sedan det dramatiska beslutet i maj.
Och samtidigt hur odramatisk situationen faktiskt är just nu.
– Utåt blev det i våras snabbt en bild av ”vi mot dom”. Vi utanför och de inne i landslaget. Men...nu i dag står vi alla här med svenska flaggan på bröstet, säger Linn Svahn med en blick mot de andra åkarna på plats.
Men samtidigt är utbrytartrions lyckade säsong något som utmanar den klassiska gamla svenska landslagsmodellen.
Och du kan dessutom lägga till Johan Häggström i den här ekvationen. Häggström ratades från landslaget i våras och har precis som Svahn, Karlsson och Dahlqvist letat sig fram efter en egen väg utanför landslagets träningsgrupper.
Det har gått alldeles strålande. Häggström kunde också kvittera ut sin VM-biljett tidigare i veckan.
Och lägger vi då ihop allt blir summan lätt omtumlande.
Mer än 25 procent av åkarna i VM-truppen till Planica stod utanför landslaget under försäsongen. Det är en helt unik siffra.
Samtidigt i Norge: Det hetaste norska guldhoppet av alla på damsidan är sprintern Kristine Stavås Skistad.
Och precis som den svenska kvartetten ovan har Stavås Skistad stått utanför sitt landslag den här säsongen.
Man kan väl sammanfatta läget ungefär så här: Landslagsledningarna i både Sverige och Norge har en del att fundera över när deras arbete ska utvärderas i vår.
* * *
Till sist. Jodå, skid-SM är en stor sak för svensk skidsport. Det är också en tung anledning till att landslaget initialt valde att bara ta ut VM-åkarna till helgens världscup i Toblach.
Resultatet är dock långt i från optimalt.
Än en gång kommer Sverige inte att fylla upp alla sina startplatser i världscuplopp. Och i lätt panik har man också nu kallat in Björn Sandström när man insåg att Sverige riskerade att inte få ihop ett stafettlag på herrsidan på söndag.
Jag tvivlar inte ögonblick på att det finns flera åkare som hellre hade åkt världscupen i Toblach än SM i Skövde om de bara fått frågan.
Det borde de ha fått.
I stället dyker nu samma trista fråga upp igen för tredje gången den här vintern: Varför prioriterar Sverige världscupen lägre än alla andra nationer?