Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Tomas Pettersson

En bild av mardrömmen som hotar skidsporten

Johannes Hösflot Kläbo med sina tre guldmedaljer. Foto: GEPA PICTURES/ HARALD STEINER / GEPA PICTURES BILDBYRÅN
Therese Johaug tog också tre VM-guld. Foto: VEGARD WIVESTAD GRØTT / BILDBYRÅN NORWAY
Maja Dahlqvist och Stina Nilsson tog guld för Sverige i lagsprint. Foto: JOEL MARKLUND / BILDBYRÅN

SEEFELD. De tre stora nationerna tar hem alla guld och 31 av de totalt 36 medaljerna som delades ut.

Åkare från tre lilleputtnationer avslöjas samtidigt som dopade fuskare med nålen hängande i armen.

Och nej, det är ingen slump.

Det är däremot en exakt bild av vilken mardröm som hotar denna sport.

Slutet blev ändå rätt gott.

Vi fick se norrmannen Hans Christer Holund göra precis det varje femmil behöver: En galen attack à la Johan Olsson 2013.

Nu som då höll den. Nu som då fick en av sportens verkliga hedersmän belöningen i form av en guldmedalj runt halsen.

Vackert så.

Och där bakom återskapade också det utskällda svenska herrlaget en smula av sin heder.  Calle Halfvarsson gjorde för en gångs skull det mesta taktiskt rätt loppet igenom - och var till slut faktiskt rätt nära en medalj på den distans som egentligen passar honom sämst

Jens Burman slutade än en gång tia. Var ständigt aktiv och gjorde i alla fall i mina ögon säsongens allra bästa lopp.

 

De svenska herrarna avslutade därmed VM ungefär som de genomfört hela mästerskapet: Halvhyggligt.

Norge tar tio guld – Sverige två

Holunds guld innebar att Norge vann samtliga sex guld på herrsidan. Och därmed startade genast en diskussion om Norge håller på att döda denna sport.

Tja, den kippar en smula efter luft i alla fall.

Men själv tycker jag nog att man bör se det hela ut en lite bredare synvinkel. För det här handlar om mer än Norges dominans.

Låt oss till exempel ta en titt på medaljligan.

1) Norge: 10 guld - 3 silver - 5 brons.

2) Sverige: 2 guld - 2 silver - 1 brons.

3) Ryssland: 0 guld - 5 silver - 3 brons.

Sammanlagt tog de Norge, Sverige och Ryssland hand om 31 av de 36 medaljer som delades ut här i längd-VM. Mer exakt 86 procent.

Det är på ett sätt bara logiskt. 

Det här är de tre nationer som har överlägset mest resurser, överlägset bästa organisationerna och överlägset flest åkare.

Det är på ett annat sätt skrämmande. 

För inget, absolut inget, tyder på något annat än att klyftan mellan ”De Tres Gäng” och övriga världen kommer att öka de närmaste åren.

Det förbjudna blir den enda vägen

Så vad återstår då att göra för en talang från en puttefnasknation? Utan resurser till ständiga träningsläger där snön finns? Utan ett vallateam med mångmiljonbudget? Utan möjlighet att försörja sig på sporten?

Möjligen är du en sådan supertalang att du faktiskt klarar det ändå. Möjligen är du inte det och ger upp. 

Eller också tar du den förbjudna genvägen.

 

Och några år senare ser du dig själv på en bild i en tidning. Sittande på en sängkant. Med en spruta i armen och blodpåsar i knät.

 

De fem åkarna som åkte dit här i Seefeld kom från Kazakstan, Estland och Österrike. Ett par av dem har redan berättat sin historia. Om den hopplöshet de kände i sina försök att nå den nivå yppersta världseliten håller.

Till slut såg de doping som deras enda chans.

Det är beklämmande historier. Men jag tror risken är överhängande att vi kommer att få höra  fler liknande vittnesmål de närmaste åren.

Från desperata, medellösa medelmåttor som i sina försök att bli en ny Kläbo, Kalla eller Bolsjunov gjorde det förbjudna.

Och ja.

Det är ett mardrömslikt scenario för längdåkningen.

Lösningen på problemen är sannerligen inte enkel. Men i förlängningen måste de stora nationernas fördelar begränsas. Resurser fördelas. Hjälpande händer sträckas ut till de som annars är chanslösa.

 

Det finns faktiskt ingen annan väg att gå.   

* * *

Till sist. Det har vrålats i en tveksam video, tjoats efter stafettguld och jublats över ett sensationellt genombrott.

Jo, det har varit ett högljutt VM.

Men nu på sista dagen är det tystnaden som är det mest beklämmande.

Från Sverige.

Och från överstetomten själv.

Gian Franco Kasper Foto: GEPA PICTURES/ THOMAS BACHUN / GEPA PICTURES BILDBYRÅN

Internationella skidförbundets president Gian Franco Kasper inledde VM med en presskonferens. Där sa Kasper bland annat att ”Pattaya är inte bara för sexturister, utan även ett utmärkt ställe för konferenser” i något slags förvirrat försvar till att Fis förlagt sin nästa kongress på orten.

Därefter har Kasper och Fis tystnat.

Samtidigt som VM skakats av den värsta dopingskandalen på åratal har man duckat alla frågor. Fis borde förstås ha kallat till presskonferens. Svarat på frågor om varför de själva missat fuskarna? Förklarat hur de ska skärpa sin jakt i framtiden.

Men icke.

Varför är ni så tysta, svenska pampar?

Jag är i och för sig inte överraskad. Gian Franco Kasper är en kvarleva från forntiden som med jämna mellanrum sprider de mest idiotiska uttalanden omkring sig.

Mer överraskad är jag över den svenska flatheten.

I Norge har förbundets ordförande Erik Röste offentligt krävt att Fis-kongressen bör flyttas från Pattaya. Landslagschefen Vidar Löfshus har krävt Kaspers avgång - och öppet berättat om Fis ointresse av prata om dopingproblemen.

I Fis högsta styrelse sitter svenske Mats Årjes. Som skidförbundets ordförande sitter Karin Matsson. Som längdchef Johan Sares.

Vad de tycker?

Högst oklart.

I stället för att ta den offentliga debatten, i stället för att själva lyfta ifrågasättandet av det allt märkligare skådespel som pågår inom Fis, råder total tystnad.

Det är lika fegt som obegripligt.

 

Det är inte bara i spåren som Sverige är en bra bit efter Norge just nu. 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!