Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Tomas Pettersson

Ebba Andersson måste förvandlas på ett dygn

Ebba Andersson.
Foto: MAXIM THORE / BILDBYRÅN
Ebba Andersson blev trea i damernas masstart.
Foto: MAXIM THORE / BILDBYRÅN

VAL DI FIEMME. På en vecka har Ebba Andersson bytt skepnad från en frustrerad, resultatmässigt medioker åkare till en självsäker världsklassartist.

Men det räcker inte.

På 24 timmar måste nu Ebba Andersson förvandlas till något hon egentligen inte alls är.

Jo, det är verkligen extremt märkbart.

Uppe i Val Müstair var det en kortfattad, rätt lågmäld, Ebba Andersson som närmast lätt motvilligt stannade till hos oss efter varje lopp.

Nu?

Ebba Andersson bromsar småskrattande in framför oss för dagens intervju. Säger att ”det brukar vara som roligast här i kompisgänget” - och sedan kör hon bara i gång.

Man kan väl säga så här: Tre pallplatser i rad är nog svårslaget som botemedel mot svajande självförtroende och smådystert humör.

Och nu är Ebba Andersson med på allvar i kampen om en plats på prispallen uppe på Alpe Cermis.

Bara två svenska damåkare har nått den tidigare: Charlotte Kalla (etta) 2008 och Stina Nilsson (trea) 2017.

Om Ebba Andersson blir den tredje? Kanske till och med den andra att vinna hela faderullan?

Tja, det beror väldigt, väldigt mycket på morgondagens helt nödvändiga makeover. 

Så här är läget: Ebba Andersson ligger alltså fyra i totalställningen efter Jessie Diggins, Julia Stupak och Frida Karlsson.

Tyvärr vågar jag inte hoppas alltför mycket på Frida Karlsson. Efter olyckan i Toblach har Karlsson inte alls kunnat göra sig själv rättvisa - Karlsson är inte ens säker på att hon kommer att fullfölja touren.

Så därför fokuserar jag i stället på Ebba Andersson. Och konstaterar snabbt att hon nu behöver göra något hon aldrig tidigare gjort i sitt skidliv.…

Nämligen en perfekt sprint.

Såväl Diggins, Stupak och flera av de andra åkarna i toppen är alldeles utmärkta sprinters. Diggins till och med en supersprinter emellanåt.

Ebba Andersson hade ett liknande läge här för ett år sedan - men blev då bara 28:a i sprinten näst sista dagen.

Det får inte hända igen.

Nu vill jag se Ebba Andersson förvandlas till en vass sprinter - och i alla fall nå semifinal. Samtidigt vill jag se Linn Svahn, Jonna Sundling, Maja Dahlqvist, Moa Lundgren och de andra svenska sprintessen alla placera sig före Jessie Diggins.

Då väntar nämligen ett sanslöst drama om segern på söndag - med Ebba Andersson i en av huvudrollerna.

* * *

Johan Häggström bröt häromdagen. Mitt under fredagens masstart var det Calle Halfvarssons tur att göra detsamma.

Mest oroväckande?

Att ingen av Häggström & Halfvarsson egentligen hade en aning om vad det var som gjorde att de presterat rent uselt.

D-e-t känns inte speciellt bra en dryg månad innan VM i Seefeld.

* * *

Till sist. Har ni tänkt på det som gör den här upplagan av Tour de ski unik ur svensk synvinkel?

Inte?

Okej, men låt mig då förklara. Vi är alltså mitt inne i sluthelgen av Tour de ski utan att en enda svensk åkare strukit sig på grund av förkylning.

Orsaken är naturligtvis en positiv effekt av hur vi alla försöker skydda oss mot den pågående pandemin.   

Jo, jag vet. Det må vara totalt oväsentligt om en skidåkare blir lite snuvig och kraxig i halsen i ett större perspektiv. 

Men i en nattsvart värld famlar man numera efter varje liten ljuspunkt.