Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Tomas Pettersson

Du fintade bort oss totalt, Stina

Foto: BILDBYRÅN
Foto: DANIEL ERIKSSON / BILDBYRÅN

Jodå, Stina Nilsson har verkligen alltid gått sina egna vägar.

Men det här vägvalet?

Sällan har en svensk superstjärna levererat en mer oväntad nyhet. Sällan har jag blivit mer förbluffad.

Det är fräckt. Det är modigt. Det kan sluta precis hur som helst.

Och herregud vad du lurade mig, Stina.

Så sent som i tisdags pratade jag en bra stund med Stina Nisson och gjorde en intervju för ett längre reportage längre fram.

Stina Nilsson var på ett sprudlande humör. 

Om än, tja...lurig.

När intervjun var över frågade jag, som man brukar göra, vad hon skulle göra här närmast?

– Fortsätta fila på mitt nya projekt.

Spännande. Vad är det då?

– Det är inte läge att berätta nu. Inte med allt som pågår. Det är locket på. Men jag ska berätta allt om det senare, sa Stina Nilsson.

Tja, nu vet vi alla.

Nu vet jag också varför hon svarade så underligt på en tidigare fråga i samma intervju, Frågan om hur det kändes att bli framlyft som den person som banat väg för åkare som Linn Svahn och de andra i den svenska sprintboomen.

– Jag blir skitstolt över att mitt arv förs vidare, sa Stina Nilsson.

Där och då tänkte jag mest att det var ett konstigt ordval. Vad då ”arv”? 

Men...japp, nu vet jag.

 

Du fintade bort mig totalt. 

 

På ett sätt kanske finns det möjligen någon slags logik i tidpunkten.

Stina Nilsson har redan vunnit det mesta som sprintåkare. Hon vann OS-guldet i Pyeongchang, hon vann den totala sprintcupen förra säsongen, hon vann VM-guld i såväl sprintstafett som vanlig stafett i Seefeld.

Så kom säsongen där en allvarlig skada gjorde att Stina Nilsson plötsligt fick flera månader att fundera över sin framtid.

Samtidigt kunde hon i ”Vinterstudion” varje helg se att det gick rätt bra ändå för Sveriges sprintdamer. Hur Linn Svahn, Jonna Sundling och de andra fortsatte att rada upp svenska segrar på löpande band.

Arvet, alltså.

Men visst, ändå sitter jag här helt chockskadad efter beskedet.  ”Jag undrade om det var första april”, säger Magdalena Forsberg och bättre än så kan knappast känslan beskrivas.

Men alla reagerar inte på samma sätt.

Norske damtränaren Ole Morten Iversen säger i stället att ”Det var det dummaste jag hört” om Stina Nilssons vägval.

Och sedan fortsätter norrmannen:: ”Jag trodde ju det var en förnuftig tjej”.

Det är alltså samme Iversen som tidigare var Stina Nilssons tränare i det svenska damlaget som säger detta.

 

Det är förstås bara respektlöst av Iversen.

 

Om Stina Nilsson nu vill byta sport är det hennes egen sak.

Jo, vi längdnördar kan verkligen beklaga det. Vi kan sörja över att vi aldrig får se Nilsson flyga i från på ännu ett upplopp i sprintvärlden. Vi kan känna ett visst vemod över att en av världens allra bästa sprintåkare aldrig fick vinna ett individuellt VM-guld. 

Men att döma ut Stina Nilssons beslut?

Nej, det ska vi inte.

Är det här utmaningen som 26-åringen känner att hon behöver för att fortsätta sin totala satsning på elitidrott så är det något vi på sidan bara ska acceptera.

Hur det kommer att gå?

Ingen aning.

Men jag vet att jag mött få, ytterst få, idrottare som är så seriös och noggrann i allt hon gör som denna Stina Nilsson. Känner jag Nilsson rätt kommer hon att slå upp ett tält vid skjutvallen i Östersund och övernatta där tills skyttet börjar sitta,

Så...ja, det kommer att bli fenomenalt spännande att följa Stina Nilssons nya väg i sitt idrottsliv.

Och en sak är förstås självklar:

Går allt käpprätt åt skogen är det ju bara att vända tillbaka. Skidlandslaget kommer att ta emot sin flyktade superstjärna med öppna armar.

Men låt oss hoppas på ett helt annat slut på den här historien. Ett med Stina Nilsson högst upp på en olympisk prispall.

I skidskytte.

 

Jag erkänner: D-e-t var verkligen några ord jag aldrig trodde jag skulle få skriva.

 

LÄS MER. Nilsson om chockbeskedet: ”Skulle aldrig förlåta mig själv annars”