Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Tomas Pettersson

Det här håller på att utvecklas till en fars

Marta klagar hos domarna. Foto: FOTOARENA / FOTOARENA/SIPA USA SIPA USA
VAR-kontroll. Foto: C More

MONTPELLIER. Jaha, det är alltså så här vi ska ha det nu?

Att ett gäng överanalyserande tomtar sitter i ett kontrollrum och slår knut på allt som borde vara självklart?

Grattis.

Det här håller ju på att utveckla sig till rena farsen.

Jag tog bilen till Montpellier från Nice med två förhoppningar:

1) Att få se Marta.

2) Att få se en toppmatch mellan två av världens bästa lag.

Och ja, det blev verkligen så. Marta inte bara spelade, hon skrev alldeles oöverträffade VM-historia. Matchen var inte bara en toppmatch, det var ett rasande drama - helt oöverträffat i detta VM.

Så varför sitter jag nu efteråt ändå här och är mest besviken?

 

Jag anar att ni kan gissa.

Ny skrivning i regelboken

När beskedet kom för en tid sedan att VAR skulle införas även i dam-VM var jag spontant enbart positiv.

Självklart ska damfotbollen ha tillgång till samma tekniska hjälpmedel som herrfotbollen. Självklart kan det bara bli bättre med stöd av video i efterhand för att reda ut en del frågetecken.

Bara ett problem: En vecka in i VM börjar det kännas som att det är just VAR som skapar mest frågetecken.

Avgörandet här i Montpellier var bara ännu ett exempel. Sam Kerr är först offside, går sedan upp i en nickduell som slutar med att brasilianskan Monica nickar in bollen i eget mål.

Måste bli bortdömt, tänkte jag.

Men...riktigt så enkelt är det ju inte längre. Det granskas, det bedöms, det funderas och så kommer ett beslut.

Mål. 

3-2 till Australien.

Och ja, du kan få stöd för det i regelboken. Den nya skrivningen gör gällande att om spelaren som var offside inte rör motståndare, eller boll, fysiskt så kan bedömningen vara att spelet inte påverkas.

Och offsiden upphävs.

Men låt oss se nu: Om inte Sam Kerr kommit från offside och härjat runt bakom ryggen på Monica, hade brasilianskan ens gått upp och nickat då?

Naturligtvis inte.

 

Och för mig är det verkligen att påverka spelet.

 

Men det var inte beskedet som domaren Esther Staubli fick från gänget i VAR-rummet. Tvärtom. Och det var därför som målet till slut inte dömdes bort.

– Ibland önskar jag att VAR inte fanns, säger Marta till mig efteråt i den överhettade intervjuzonen.

Jag förstår vad hon menar.

Jag önskar att VAR:s betydelse bara stannat vid att bedöma om en boll är över en linje eller inte. Om en spelare är offside eller inte.

Men nu blev det så mycket mer. Så många tjommar som sitter där inne i sitt lilla skärmklädda rum och funderar över bedömningar hit och dit. Så mycket analystid som tas från det som borde varit speltid.  

Och ändå blir det alltför ofta allt annat än odiskutabla beslut efteråt. Med flera kockar har allt mest bara blivit en sämre soppa.

Kombinationen av VAR och en fortfarande förbryllande oklar regelbok skapar nu nya nivåer av irritation.   

Som den här gången.

Och därför står nu en rasande Marta framför mig. 

 

Tyvärr. För det här såg ju annars ut att bli en dag vikt för hyllningar till VM-historiens egen superhjälte.

Önskar att hon fått njuta

Jo, det ser lite kantigare ut. 

Rycket finns inte riktigt där längre.

Ibland stannar hon till och med kvar och vilar i backlinjen i stället för att anfalla. Hennes bästa tid är tveklöst förbi.

Men det spelar ingen roll.

Jämfört med Marta bleknar alla världens Hegerberg & Morgans. 

Martas Brasilien kom till årets VM utmålat som ett lag i spillror. Ett lag där inget längre fungerade.

Ett lag med åtta (8) raka förluster på sin väg till Frankrike. 

Men så börjar VM.

Marta, 33, Cristina, 34, och Formiga, 41 haltar i väg till behandlingsrummet. Sträcker ut sina knarrande leder och drar på sig matchtröjorna.

Och plötsligt är allt nästan som förut.

När Marta klippte in 1-0 på straff innebar det a) Hennes 16:e mål i VM-sammanhang (rekord), b) Att hon blev förste spelare att göra mål i fem (5) olika VM-turneringar.

Ingen, verkligen ingen, spelare har betytt mer för att öka intresset för damfotbollen i världen än Marta Vieira da Silva.

Jag hade önskat att hon fått njuta av den här kvällen. Vara lite glad. 

Men i stället står Marta här och smattrar ut en osande blandning av svenska och engelska svordomar till mig.

– Jävla fucking, säger hon.

 

Jag kan bara hålla med.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!