Tomas Pettersson

Därför är det här totalt osannolikt

Foto: KIMMO BRANDT / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN
Foto: TOMI HÄNNINEN / BILDBYRÅN

RUKA. Sju år i rad har jag stått här på skidstadion i Ruka och fått se - minst - en svensk sprinttjej kliva upp på prispallen.

Men vet ni vad?

Det har aldrig varit mer omtumlande osannolikt än i dag.

Maja Dahlqvist och Johanna Hagström glädjerus i målområdet är så värmande att snön nog snart smälter bort omkring oss.

Om inte annat kan Frida Karlsson brinnande ilska över sitt spårval i finalen hjälpa till med det.

– Jag var pissarg, som hon säger en stund senare.

Frida Karlssons känslor ger en liten pusselbit till bilden av slagstyrkan i det svenska damsprintlaget nu.

Här pratar vi alltså om en 22-åring som aldrig startat i en fristående världscupsprint i sitt skidliv. De enda gånger Frida Karlsson åkt sprint i världscupen har varit när de ingått i så kallade minitourer.

Så vad händer? Långtradaren Karlsson byter skepnad till något som mest liknar en Lamborghini - och susar igenom prolog, kvartsfinal, semifinal ända fram till en final.


Och jo, med lite mer taktisk sprintrutin hade dagen till och med kunnat sluta på prispallen med Maja Dahlqvist och Johanna Hagström.


Frida Karlssons dag säger en hel del om hur långt hon hunnit på sin väg mot att bli en komplett åkare i yttersta världstoppen. Den än säger mer om vilken supermakt Sverige är inom den här disciplinen.

För mitt i alla blågul yra kan det vara värt att tänka tillbaka på fem andra svenska sprintfenomen.

Ida Ingemarsdotter - med bland annat fem sprintmedaljer i VM och OS.

Stina Nilsson - med bland annat sju sprintmedaljer i VM och OS.

Hanna Falk - med bland annat 15 pallplatser i sprint i världscupen.

Linn Svahn - med bland annat 11 världscupsegrar i sprint i världscupen.

Jonna Sundling - med bland annat två VM-guld i sprint.

Ingen i den gyllene kvintetten ovan var - av olika anledningar - med i Ruka. Ingemarsdotter lämnade landslaget 2019, Nilsson 2020 och Falk 2021 - medan Svahn & Sundling är hemma skadade. 

Inget landslag borde med värdighet kunna överleva en sån förlust av fem stjärnsprinters inom loppet av bara två år.


Sverige inte bara överlever. Sverige vinner en dubbelseger här i Ruka i dag.


– Det är bara så otroligt häftigt. Och alla de där fem namnen du nu rabblade upp har en stor del i varför vi är där vi är i dag, säger Johanna Hagström.

Utveckla gärna.

– Stina och Ida har alltid varit idoler för mig. Jag har ju alltid strävat efter att bli som dom.

Johanna Hagström fortsätter sedan:

– Och så Linn då. Min kompis. När hon lyckades som hon gjorde för två år sedan så tänkte jag liksom att ”Det här kan väl jag också göra”. Vi drar fram varandra på det sättet i det här landslaget.

Hagström skrattar till:

– Och nu är det är ju flera yngre på väg upp. Det är ju lite kul att nu får ju jag dra fram dem!

Japp. Nu är det du som är idolen.

– Exakt!

Johanna Hagströms ord beskriver väldigt bra orsaken till det svenska sprintundret. Hur ett landslag förvandlats till självförsörjande miljö som ständigt föder nya stjärnåkare.


Och resten av skidvärlden kan bara avundsjukt titta på.


Dessutom fortsätter jag att gilla vad som händer även på herrsidan. 

Det här var på ett sätt en skitdag där Calle Halfvarsson vallade bort sig i prologen, där tre andra svenskar försvann i kvartsfinal - och ytterligare två kraschade med varandra i semi.

Men på ett annat sätt var det också en dag som gjorde mig väldigt nyfiken. Framför allt på semikrascharna Marcus Grate och Anton Persson.

De är fortfarande doldisar för många av er där hemma. Men på lite mer nära håll växer de båda som internationella åkare varje gång jag ser dem tävla.

Hur långt hinner Grate & Persson växa innan VM i Planica nästa säsong? Eller redan till OS i februari?


 Jo. Det är frågor som gör mig verkligt nyfiken.  


Ta ut ditt fantasy-lag i längdskidor – vinn priser  

LÄS MER: Allt du behöver veta om världscupen 2021-2022 

Kalla chattar med läsarna