Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Tomas Pettersson

Är en sann historia om en svensk ikon

Nilla Fischer under bronsmatchen. Foto: CLAUDE PARIS / AP TT NYHETSBYRÅN
Caroline Seger och Nathalie Björn. Foto: PETTER ARVIDSON / BILDBYRÅN
Foto: PETTER ARVIDSON / BILDBYRÅN

NICE. Låt mig berätta om ett perfekt slut:

Tänk att i sin allra sista VM-match, i den 90:e minuten, stå där på egen mållinje, rädda sitt lag - och som belöning vinna en VM-medalj.

Det låter som en saga. 

Men det är faktiskt den helt sanna historien om en svensk ikon vid namn Nilla Fischer.

Det är fina scener som utspelas här inne på stadion nu.

Tårarna av besvikelse efter semifinalen är utbytta mot tårar av lycka, glädje, trötthet och stolthet.

Kanske borde man inte vara det minsta förvånad. Det här är laget som överraskat oss genom hela VM - då är det på alla sätt bara logiskt att Sverige avslutar på precis samma sätt.

Jag trodde England skulle bli för svårt. Jag trodde inte Sverige skulle ha orken att resa till den nivå som skulle krävas för en seger i kväll.

Tack och lov så hade jag fel.

Ett VM-brons är ingen VM-final. Men herregud, det är en rent osannolik framgång för svensk fotboll i allmänhet och detta landslag i synnerhet.

Så låt oss säga grattis. Låt oss buga i beundran - för ni har överträffat alla våra förväntningar. 

***

Som så ofta med dessa bronsmatcher blev den i kväll i Nice något helt annorlunda än de vi upplevt tidigare under mästerskapet. 

Eller rättare sagt: Till en början var den helt galen.

Efter bara en halvtimmes hade vi alltså fått se...

...Kosovare Asllani uppstå från de utknockade och dunka in 1-0.

...Sofia Jakobsson så lugnt, så elegant, knorra in 2-0 i ena burgaveln.

...Fran Kirby trolla bort Linda Sembrant i expressfart och lika elegant pricka in bollen i Hedvig Lindahls högra burgavel.

...Ellen White vända bort samma Sembrant och trycka in kvitteringen - bara för att efter en VAR-granskning se sitt mål bli bortdömt.

Det borde räcka så, va?

Det gjorde det inte.

***

Förutom målen drabbades Sverige (läs Fridolina Rolfö) av en tung skada. Och en gråtande Rolfö fick lämna matchen. Hedvig Lindahl räddade friläge (White), Sofia Jakobsson sköt i stolpen, Stina Blackstenius lobbade nästan in 3-1, 

Om man säger så här: Den första halvleken gick inte direkt till VM-historien som präglad av übereffektivt försvarsspel.

Efter halvtid lugnade allt ner sig betydligt. England hade ett hyfsat massivt spelövertag, och utan Asllani (utbytt) hade Sverige svårt att få någon ordning alls på sin offensiv.

Bara en sak återstod.

Försvara till sista svettdroppen. Och där ute fanns fyra veteraner redo att göra allt för att det allra sista kapitlet av sin egen VM-karriär skulle sluta lyckligt.

Hedvig Lindahl, Nilla Fischer, Linda Sembrant och Caroline Seger sträckte ut sina krampfyllda muskler, torkade svetten ur pannan och gick till verket.

Det var kanske inte vackert att titta på.

Men det var samtidigt bland de vackraste stunder jag upplevt med det här landslaget.

En sista strid.

En sista seger.

En sista nick på mållinjen. 

Och ett VM-brons.

Precis när jag skriver de här raderna får Nilla Fischer och de andra tre medlemmarna i Fantastiska Fyran sina bronsmedaljer hängda runt halsen på innerplan.

Jag kan inte ens gissa vilka känslor som bubblar inom deras sargade och tröttkörda kroppar. Men det borde ha något med eufori att göra.

Ett VM utan dessa fyra kommer inte att vara detsamma.

Men...till den stunden är det fyra år. Redan nästa sommar väntar ett OS dit Sverige efter detta VM kommer som ett av favoritlagen.

Så fira nu. Hårt. Pusta ut. Slicka alla sår. Ta hand om era nära och kära. Men sedan kan ni väl lova mig en sak, Fischer, Lindahl, Seger och Sembrant:

Följ med på resan till Tokyo.

För än saknar ni ju faktiskt alla det där guldet.