Tomas Pettersson
Midsommardag i Paris.
Det är redan högsommarvärme, men prognoserna talar om att någon slags extremvärme väntar runt hörnet med temperaturer runt 35 grader.
Mon dieu, liksom.
Sverige svettas i ett förmiddagspass i en del av Paris, Kanada gör detsamma i ett eftermiddagspass i en annan del.
Svenska stjärnan Kosovare Asllani vandrar runt med tejpad hälsena i gympadojor på en träning, kanadensiska stjärnan Christine Sinclair gör faktiskt exakt detsamma på den andra.
Jo, det finns verkligen många likheter mellan de här två lagen. Att dessutom gamle Umeå-tränaren Andrée Jeglertz finns med i Kandas tränarstab gör inte kopplingarna direkt svagare.
En systerfajt väntar.
Arenan för matchen är klassiska Parc des Princes på måndag kväll. Jag var där för två veckor sedan när VM sparkade i gång med Frankrike-Sydkorea inför smockfulla läktare och det var en underbar kväll.
Jag tror jag skrev något om att publikfesten bara börjat.
Det var ju det vi alla trodde.
Redan i april meddelade FIFA att 720 000 biljetter var sålda i förköp - ett nytt rekord för ett dam-VM så långt innan premiären.
Jag gissar att det uteslutande handlade om biljetter sålda utanför Frankrikes gränser. För på VM:s sextonde dag är en sak tydlig:
Fransmännen skiter fullkomligt i allt som har med VM att göra – förutom hemmanationens egna matcher.
Det finns till och med svart på vitt:
Efter gruppspelet avslutats är publiksnittet i VM 18 498 åskådare per match.
Och nej, det är inget rekord.
Det är däremot det nästa sämsta publiksnittet i hela VM-historien.
Inte ens om samtliga återstående matcher spelas inför utsålda läktare (vilket i-n-t-e är aktuellt) kommer snittet att matcha de tre närmast föregående turneringarna.
Hur kunde det bli så här?
Efter 16 dygn med sex matcher i fem olika städer är svaret rätt enkelt. Lokalbefolkningen bryr sig inte. Och ingen verkar heller göra jobbet för att få dem att ändra sig.
I VM-stad efter VM-stad har tecknen på att det pågår ett fotbolls-VM i stan varit snudd på obefintliga. Lite flaggor och tält runt själva arenorna, men noll marknadsföring inne i stadskärnor eller i medierna.
Paris är verkligen inget undantag. Och jag är rädd för att den svenska klackens hejaramsor kommer att eka runt i skaplig tomhet på Parc des Princes på måndag.
Det förstås är ett nederlag för Fifa och arrangerande Frankrike.
Men inte det enda.
Det har ju varit så många fina ord om att det här var mästerskapet när damfotbollen skulle tas på samma allvar som herrfotbollen. Från allra högsta nivå
Men det blev inte riktigt så, va?
När VAR infördes på herr-VM hade det testats grundligt innan och var välbekant för både spelare och domare.
Men för damerna blev det inga test. I stället infördes det i skarpt läge direkt i VM-turneringen.
Kaos följde förstås. Och mitt under turneringen går allt så långt att Fifa nu måste göra om reglerna vid straffläggningar.
Bara för att ta ett exempel.
Jodå, det finns förstås massa positiva saker att rapportera från detta mästerskap. Om matchernas allt högre kvalitet, om suveräna tv-siffror och ett ökat intresse runtom i världen.
Men glöm snacket om tidernas fest här på plats.
Det visade sig bara vara en bluff.