Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Thomas Wilbacher

Wilbacher: Inget tvivel om vilka som är bäst

Utklassning. Total överlägsenhet. Förnedring.

Det råder ingen tvivel. Madrids bästa lag heter Atlético.

Har du hört Estadio Vicente Calderón sjunga? Jag kan tänka mig att använda frågan retoriskt när jag pratar med en icke fotbollsfrälst. I ett läge då någon försöker få mig att beskriva min passion för fotboll som för vissa bara är "22 vuxna män som sparkar på en boll". Nå, har du hört 55 000 på Vicente Calderón stämma upp i gemensam sång?

Förutsättningarna inför derbyt var glasklara. Seger för serieledaren Real och Atlético kunde vinka adiós till ligatiteln. En Atlético-vinst skulle röra om i toppen av La Liga, skapa nya förutsättningar och precis som förra säsongen göra titelstriden till ett tre- kejsarslag.

En seger är dock en sak.

En total kross något annat.

 

Trots att Atlético fortfarande har fyra poäng upp till Real, trots att serieledarna kommer att resa sig efter förlusten, håller jag Atlético som det starkaste laget. Kanske inte favoriter till ligatiteln, Barcelona är trots allt med i matchen, men med klart mentalt övertag gentemot stadsrivalen.

När det ska avgöras sitter en förnedring i bakhuvudet. Just det, en förnedring. Real Madrid hade inte förlorat med större siffror sedan 5-0-förlusten mot Barcelona 2010.

Visst kan man söka anledningar till Atléticos seger i Real Madrids skadeläge. Med båda de ordinarie mittbackarna, Sergio Ramos och Pepe, borta var förutsättningarna inte perfekta. Det är dock ingen användbar bortförklaring. Atlético slaktade nämligen Real överallt på planen. Ronaldo kom ingenstans mot Atléticos välorganiserade försvar, på mittfältet dominerade Gabi, Turan och Tiago och framåt spelade Griezmann, Mandzukic och Saúl Ñiguez som i trans.

Ja, Saúl Ñiguez, Madrids nye prins. När han var 14 år bytte han Real mot Atlético. Ett svårt val. Men säkerligen inte ett val han ångrar i dag. 20-åringen började derbyt på bänken. Han hade spelat fyra matcher från start och gjort sju inhopp den här säsongen. En påläggskalv, knappast en nyckelspelare. Kanske hade han förhoppningar om en kvarts speltid. Men att han skulle bli avgörande, i ödesderbyt, fanns nog bara i hans drömmar.

Saúls genombrott tog fotbollsvärlden med storm. Inbytt i minut elva. En bicycleta och en nickassist senare sjöng 55 000 på Vicente Calderón hans namn. För första gången. Säkerligen inte den sista.

 

Jag tror inte Diego Simeone var speciellt glad när Koke tvingades utgå skadad redan i den elfte minuten. I dag är han nog bara stolt. Stolt över Saúls inhopp, över sitt Atlético som han byggt från grunden. Från en klubb i spillror till en näst intill ostoppbar segermaskin. Ett av världens absolut bästa lag.

Vi har lärt oss att Simeones Atlético kan vinna genom att spela cynisk fotboll. Vi har lärt oss att Simeones defensiva fotboll är god nog för att vinna titlar.

I går fick vi dock se en annan sida av Atlético. Segerreceptet präglades av smörpassningar, klackar, cykelsparkar och individuell skicklighet av världsklass.

Allt det vackra åt sidan. I grunden finns det en unik egenskap som ensam utgör Simeones Atléticos själ. En garanti som skiljer de från andra uppstickare. Jag syftar så klart på inställningen, vinnarmentaliteten som Simeone skapat. Hur vet vi inte, men vi är nog många som skulle vilja veta.

Tiago fick frågan efter matchen om det dukats upp till fest i och med derbykrossen:

- Det här är en seger fansen sent kommer glömma. Vi unnar dem glädjen men för oss gäller det att fokusera på nästa match. Vi tar en match i taget.

Så avslutar en mästare en segerintervju. Med en framåtblick. En av fotbollsvärldens mest använda klyschor. Få kan leva upp till den. Atlético kan det uppenbarligen.

Nästa gång någon undrar varför du slösar din tid på något så banalt som fotboll har du motfrågan klar: Har du hört Vicente Calderón sjunga?

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!