Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Thomas Wilbacher

Vi kickar Mourinho – välkomnar in Conte

Antonio Conte. Foto: TGSPHOTO/REX/SHUTTERSTOCK / TGSPHOTO/REX/SHUTTERSTOCK/IBL REX FEATURES
Foto: JOHN PATRICK FLETCHER / IMAGO/ACTION PLUS IMAGO SPORTFOTODIENST
Foto: TGSPHOTO/REX/SHUTTERSTOCK / TGSPHOTO/REX/SHUTTERSTOCK/IBL REX FEATURES

Vinnare, förlorare, mellansäsonger, kejsare, kvinnliga förebilder och fan och hans moster. Nu sätter vi punkt för den engelska fotbollssäsongen.

Det finns några kategorier coacher. 

De offensiva, de defensiva, de lite smågalna och så Svennis-typen som aldrig rör en min. 

Och så finns vinnarna. En liten skara profiler som flyter runt bland Europas största klubbar och ser till att ro hem bucklorna. 

José Mourinho har varit en av dem. Nu börjar det kännas som att fotbollen har hunnit ifatt honom, som om de där självklara segrarna blir allt färre. 

Antonio Conte har bara tränat fotbollslag på den högsta nivån i sju år men han är redan på väg att slå sig in där, bland vinnarna. 

Ständigt gnäll

Inför FA-cupfinalen, som skulle sätta punkt för den engelska fotbollssäsongen, hade det trots de båda tränarnas segertunga bagage snarare pratats om förluster. 

Det syntes redan tidigt i höstas att de regerande mästarna saknade pusselbitar, idéer och motivation för att ta upp kampen om ytterligare en Premier League-skalp. 

Samtidigt brunkade Mourinhos miljardbygge på, även de med rejäla läckor i idéskålen. Med City på flykt sedan oktober och om man ska vara helt ärlig små hopp i Europa-spelet stod det således ganska tidigt klart att Chelsea och Manchester United var på väg mot var sin klassisk mellansäsong. 

En sån som präglas av ständigt gnäll, diskussioner om framtiden och vissa nostalgiska inslag. 

Ni som fortfarande inte riktigt greppar vad jag menar kan rycka tag i närmsta Arsenal-supporter så får ni ett uttömmande svar. 

Perfekt att använda som foundation

FA-cupen är hursomhelst en levande cup med en buckla som fortfarande väger hyfsat tungt. 

Dels är det alltid lite småtrevligt att avsluta säsongen med en pokal, och när allt ska summeras är titeln perfekt att använda som foundation, eller kanske snarare rouge. 

Piffa till sig lite. 

Dölja en del blemmor, se lite snyggare ut än verkligheten. 

Det kommer inte skrivas några böcker om den här matchen

Rejält tilltufsade kom Chelsea och Manchester United hursomhelst till den här finalen för att avsluta snyggt och ge supportrarna glädje och en avslutningsfest. Matchen gav varken några svar (inte för att den behövde det) eller något större hopp om framtiden (mer viktigt för Manchester United). 

Äsch, det finns inte så mycket att säga, Hazard satte en straff och det var det. 

Chelsea vann FA-cupen 2018. Mer behöver man inte veta, det kommer inte skrivas några böcker om den här matchen, så att säga.

Det var kul när du kom, men...

Men hyllas de som hyllas bör, och såga förlorarna. 

Det är små grundregler som jag lever efter. 

José Mourinho ser alltjämt mer ut som en loser än en vinnare. 

Jag tror bestämt att jag här och nu ger honom kicken från vinnarkategorin. Eftersom det är ett en-ut-en-in-system så välkomnar vi Antonio Conte in i värmen. 

Han kom som en italiensk mäktig kejsare till den engelska fotbollen redo att erövra. Han log snett, snackade hes maffiaengelska, rev broar, vann en massa hjärtan och ett par tunga titlar. 

Eller vänta, vet ni vad han gjorde!? 

Håll i er: Han kom, han såg och han segrade! 

Tack för den här engelska fotbollssäsongen. Jag uttrycker mig som en stor kvinnlig förebild en gång sa: Det var kul när du kom men ännu roligare när du gick.