Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Thomas Wilbacher

Vad händer – har man sjungit slut?

Så här tippade Expressens Therese Strömberg och Daniel Kristoffersson CL-åttondelarna.
Chelsea-tifo på Stamford Bridge inför matchen mot Bayern München i tisdags.Foto: DANIEL HAMBURY VIA WWW.IMAGO-IMAGES.DE / IMAGO IMAGES/FOCUS IMAGES WWW.IMAGO-IMAGES.DE
Lyon mötte Juventus på hemmaplan i onsdags.Foto: LIEWIG CHRISTIAN/ABACA / STELLA PICTURES/ABACA PRESS ABACA PRESS

Som erfaren fotbollsturist har jag samlat på mig många upplevelser från resor runtom i Europa. 

Jag får dagligen frågor om tips på resmål med fotbollsfokus. 

Nyss hemkommen från ett litet Champions League-äventyr kommer här ett glödhett råd till alla som planerar framtida resor: Undvik London!

Detta ska så klart läsas med neutrala ögon. Håller man på Arsenal så finns det så klart inget annat än att besöka sin klubb i hjärtat. 

Är Chelsea laget över allt annat så har jag inget att säga dig. 

Är man dock som jag ute efter stämningsfulla 90 minuter och en levande supporterkultur så finns det många bättre resmål. 

Allt är egentligen toppen i London, tills matchen börjar. Staden, maten och allt det där som så klart inte är obetydligt är super. 

För att inte tala om den i allra högsta grad levande pubkulturen som garanterar ett par fantastiska timmar innan fotbollsmatchen; fem getingar. Jag håller till exempel pregame-stämningen på The Old Peacock ett svagt stenkast från Elland Road i Leeds skyhögt bland många andra fantastiska ”uppvärmningar” inför matcher. 

Timmarna innan Chelsea–Bayern München var också otroliga. Hög sång, maximal stämning, underbara människor. Men vad händer egentligen när folket ska ta sig från puben in på arenan? 

Har man sjungit slut då? 

England måste lära sig av andra länder

Stamford Bridge är verkligen en otrolig arena och har precis allt det där man önskar. 

Två etage, tajt utformning, bra akustik. 

Ändå är det tyst som i graven. 

Ibland får publiken för sig att dra i gång ”c'mon Chelsea” och det sprider sig lite runt arenan. Sen återgår det till spridda sånger men framför allt tystnad. 

I ett land där fotbollen är allt, där supportrarna lever och andas sina favoritlag borde det se annorlunda ut. 

Med alla förutsättningar som England har måste supporterkulturen lära sig av andra länder. Jag har upplevt bättre tryck på Varese–Pro Vercelli, en match i mittenregionen av Serie B, än den på Stamford Bridge i tisdags.

Det är det här som gör fotbollen unik

Dagen efter och en tågresa till Lyon senare var det andra bullar. 

Lyon är ett underskattat resmål insåg jag. Den franska fotbollen får mycket skit och lite utrymme i svenska medier och folk hör av sig till mig är det knappast den franska ligan man har planerat att besöka. 

Men nu säger jag det; åk till Lyon! 

Maten är fem getingar, staden är vacker, strosvänlig och folket supertrevligt. 

Efter några timmar mellan brasserier och små bistros i den franska gastronomiska huvudstadens stadskärna och samtal med kypare och lokalbefolkning inser man också hur viktig fotbollen och fotbollslaget är i staden. 

Väl inne på skrytbygget fick jag den energiboosten jag sökte under min resa. En kortsida som sjunger genom hela matchen, det hoppas och eldas och hemmalaget bärs verkligen fram av sina supportrar. 

Det är den här kulturen som gör fotbollen unik jämfört andra sporter och i slutändan när man summerar sin resa är det trots allt läktarupplevelsen som starkast kommer prägla minnena. 

Fråga mig var er nästa fotbollsresa ska gå till och jag kommer svara: Parc Olympique Lyonnais. Gör som du vill, sitt ner på tysta läktare om du så vill. 

Jag kommer alltid söka studset på läktarna. 

- Qui ne saute pas n'est pas Lyonnais! 

Den som inte hoppar är inte Lyonnais. 

Merci les Gones. Ni var fem getingar.