Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Thomas Wilbacher

Tack Atalanta för lidelsen, stämningen och showen

Foto: KIERAN MCMANUS/BPI/SHUTTERSTOCK / KIERAN MCMANUS/BPI/SHUTTERSTOCK SHUTTERSTOCK
Foto: WWW.IMAGEPHOTOAGENCY.IT.... VIA WWW.IMAGO-IMAGES.DE / IMAGO IMAGES/GRIBAUDI/IMAGEPHOTO WWW.IMAGO-IMAGES.

Jag ögnade igenom de åtta Champions League-grupperna inför omgången och hittade väldigt lite drama att jaga upp mig över.

Det har ju blivit så tydligt de senaste åren att de rika klubbarna i fotbollens toppskikt med väldigt få undantag prenumererar på åttondelsfinalplatserna.

Snarare handlar det om att positionera sig inför lottningen i december och att göra av med så lite energi som möjligt för att spara sig till viktigare matcher till helgens ligaspel. 

Nu är visserligen Pep Guardiola en tränare vars rotationer man aldrig blir klok på, men han är ett undantag som bekräftar regeln.  

Sedan har vi turisterna, lagen som fått en biljett till finrummet och får möjlighet att sola sig en smula i glansen av de största. 

Deltagandet är det viktiga. 

Den här uppdelningen av lagen har i omgångar fått mitt Champions League-intresse att svikta på hösten. 

Men ibland händer det, att David slår Goliath, eller i alla fall får in en tjuvsmäll i solarplexus på jätten. På Stadio Atleti Azzurri i Bergamo hade man firat tredjeplatsen och sett fram emot just den här kvällen sedan i maj när den historiska CL-biljetten säkrades. Trots noll poäng och små möjligheter till avancemang bröstade turisten upp sig och tog möjligheten att visa världen att det faktiskt finns torrt, fint krut i systemet. 

Det blir så vackert när en hel stad kraftsamlar tillsammans. Jag inser också att det egentligen är det långsiktiga ”det är i april vi ska vara bäst-tänk” bland topplagen som är det tröttsamma. Jag förstod i kväll att Champions League-höstar faktiskt handlar om att hitta pärlor som den på San Siro. 

Frågan är hur många som är med mig på det här? 

Är jag en sällsynt fotbollsromantiker som värderar stämning och underdog hype högre än Ronaldos och Messis rekordjakt? 

***

Jag älskade i alla fall Atalanta i kväll. 

Nej fan, jag älskade allt med den här matchen då Papu Gomez överglänste Citys anfallstrojka och den gänglige slovenen Josip Ilicic vid flertalet tillfällen ensam tog sig an hela City-försvaret. 

Inte ens ledning för de engelska gästerna kunde få moralen att svikta. I den andra halvleken kvitterade Bergamos stolthet och helvete vad det mullrade. Prestationen i den andra halvleken och de blåsvarta tröjorna förde tankarna till historiska Inter-prestationer. Det var mäktigt.

Och visst blev det jakt på det sista halmstrået att knipa en åttondelsbiljett. Atalanta för hela slanten. När sedan inbytte Claudio Bravo rev ner Ilicic och visades ut var det inte längre Atalanta som var på guidad tur i Champions League-paradiset. 

City i sina vidrigt fula ställ, med Kyle Walker i mål fick slita för poängen. De fick spendera, som några säkert skulle benämna det som, onödig kraft inför helgens hyperviktiga ligamatch mot Liverpool. 

Frustration, rädsla, darriga ben. Häckande vid hörnflagga och andra tidsfördröjande aktiviteter. Pep Guardiola nedbrottad av Gian Piero Gasperini. Eller i alla fall i parterrläge. 

Jag kanske överdriver en smula men jag blev så uppfriskad av den här matchen när rollerna blev ombytta. Det är sannerligen ingen match som kommer tåt ill historien, men för mig innehöll den alla ingredienser som en höstmatch under strålkastarljusen ska innehålla. 

För mig var det en magisk tillställning som jag sent ska glömma.

Tack för lidelsen, stämningen och showen Atalanta!