Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Thomas Wilbacher

Sorgligt nog det enda lagen har gemensamt

Foto: ANDREW YATES VIA WWW.IMAGO-IMAGES.DE / IMAGO IMAGES/SPORTIMAGE WWW.IMAGO-IMAGES.DE
Foto: IAIN WATTS/MERCURY PRESS MEDIA/SHUTT / IAIN WATTS/MERCURY PRESS MEDIA/SHUTTERSTOCK SHUTTE

Det fanns faktiskt något i den kyliga Manchester-luften som gjorde att det gick att tro på säsongens största seger.

Men stormötet med Liverpool slutade 1-1. 

Och det enda Manchester Uniteds säsongsinledning har gemensamt med Liverpools är att allt faktiskt går enligt förväntningarna.

Sorgligt nog.

Det är alltid smärtsamt när självbilden måste revideras. Det tar ofta tid att acceptera en ny skepnad, speciellt när den är sorglig version av föregångaren.

Manchester United befinner sig mitt i den plågsamma processen som inte kan ses som någonting annat än en medveten sportslig nedmontering.

Supportrarna till de stora, mäktiga, framåtlutade röda djävlarna som söndrade motstånd och manglade rivaler kommer aldrig acceptera lidelsen. De ska inte visa förståelse för det finns egentligen inga anledningar till något av allt detta negativa som präglar vartenda beslut i klubbens toppskikt. 

Visst fanns det bortfall inför den symboliskt fundamentala matchen mot Liverpool, men det försvarar inte den sportsliga ledningen som i grunden sett till att Ole-Gunnar Solskjaer tvingades spela med en av de sämre startelvorna man sett i en stormatch i modern tid.

***

Det finns något slags ljus i de egna produkterna som blivit fler och fler på planen. Och det är klart att det skapades gåshudar på Old Trafford när Daniel James assisterade Marcus Rashford fram till 1-0 på söndagskvällen.

Det fanns faktiskt något i den kyliga Manchester-luften, några få watt av Ferguson-energin som gjorde att det gick att tro på säsongens största seger.

Liverpool skulle inte kunna gömma sig bakom Mohammed Salahs frånvaro den här kvällen. De obesegrade serieledarna mötte ju trots allt en startelva värdig en mittenplats i Premier League.

Efter en hackig första halvlek, med två bortdömda mål, fysiskt spel och helt ärligt väldigt blekt utförda spelidéer trodde i alla fall jag att Liverpool skulle komma ut blodtörstiga, redo att slakta. Riktigt så blev det inte men den långsamma spelmässiga dominansen övergick ändå försiktigt till det där raka, snabba, rörliga spelet man skämts bort med under Jürgen Klopp.

***

Tålamodet gav också till slut resultat.

Ett litet snedsteg i defensiven, ett litet bolltitt och som Martin Åslund sa i Viasat-studion, ”ett försök till att bli hjälte”, av Rojo räckte.

Vet ni när allt som Manchester United blivit blottas på allvar? När de står nakna i sin nedmontering med världens blickar på sig? 

Jo, när de på Old Trafford med en färsk rivalkvittering och tio minuter kvar att spela faller hem för att försvara en poäng. Precis som vilket dussingäng som helst.

Eller egentligen precis det Manchester United är här och nu, ett mittenlag med lite mer pengar och glans än konkurrenterna om placeringarna bakom lagen med Europaspelsambitioner. 

För Liverpool har säsongen bara puttrat i gång, tämligen odramatiskt, kontrollerat och helt enligt förväntningarna. För Manchester United och alla som har klubben närmast hjärtat väntar en fortsatt jobbig tid framöver.

Det finns ingen sluttid satt så det är bara att fortsätta skvalpa runt i stålbadet.

Det enda Manchester Uniteds säsongsinledning har gemensamt med Liverpools är att allt faktiskt går enligt förväntningarna. 

Sorgligt nog.