Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Thomas Wilbacher

Sedan dess har det varit spända möten

Zlatan i möte med Fiorentina 2005.Foto: CARLO BARONCINI / PRESSENS BILD AFP
Foto: LM/FABRIZIO CARABELLI/SIPA/SHUTTERSTOCK / LM/FABRIZIO CARABELLI/SIPA/SHUTTERSTOCK SHUTTERSTO

Fiorentina och Milan är två klubbar med väldigt många likheter. 

Lila och rödsvart har ofta varit synonymt med framgång i den italienska ligan, men inte nödvändigtvis samtidigt.

När Curva Sud och Curva Fiesole stämmer upp i sång är det inte sällan det är eftertryck i stoltheten, över historien och allt som i dag präglar och som har fyllt de båda emblemen. Men det har varit svåra år, framför allt för de trogna supportrarna som törstar efter framgång på fotbollsplanerna. 

I Florens jagade man bort Della Valle-familjen några år efter att Silvio Berlusconis ledarskap och tillgångar hade sjunkit till botten av Navigli-floden. I Arnos flodbädd anlände italiensk-amerikanen Rocco Commisso med energi, ambition, en massa pengar och idéer till supportrarnas stora glädje. 

I Milano förvaltar den erfarne fotbollsaffärsmannen Ivan Gazidis Elliot-fondens investering, som i mångt och mycket är precis som Commissos investering, i sin linda. Båda klubbarna vill äga sina egna arenor, man bygger ungt och tänker långsiktigt. Det kan tyckas att man är 20 år sena på bollen men samtidigt kan det gå fort, inte minst i ett land som andas fotboll från morgon till kväll och där det finns fotbollskompetens över till export.

När Serie A:s två yngsta lag ställdes mot varandra under Stadio Artemio Franchis strålkastarljus så saknades visserligen drömmar om framgångar på kort sikt, däremot är ambitionen och de moderna fotbollsidéerna tillräckliga för att fylla respektive klubbs läktare till bredden. Renässans i renässansstaden och i hjärtat av Lombardiet.

På planen stod ”Ibras son”, som de italienska tidningarna kallar den unge serbiske anfallare Dusan Vlahovic. Och pappa Zlatan så klart. 

– Han smeker bollen, sa Vlahovic med beundran i varje por av ansiktet när han proklamerade sin kärlek till sin store och ende idol innan matchen. 

Zlatan däremot har inte varit lika pratsam. Han verkar vara fokuserad på sitt spel.

Jag har sett Zlatan i massor av matcher på plats på Artemio Franchi. Ofta har han ägt tillställningarna och blivit matchhjälte. I hans första match med Juventus gjorde han sig dessutom så impopulär med dels ett mål men framför allt sina gester att hela stadion var på väg ner på planen. 

Sedan dess har det varit spända möten mellan Zlatan och Florens-publiken, men är det något man kan i Italien så är det att respektera stor fotbollskonst. Så den här kvällen var det lugnt och han fick operera runt på den sista tredjedelen utan visselorkan och nidramsor. 

Déjà vu blev det i alla fall för en frekvent Florens-besökare som mig när Zlatan hade lekstuga i mitten av den första halvleken och placerade in ledningsmålet. Den havererade handsregeln klev dock in i handlingarna och berättade för domare Calvarese att målet skulle underkännas.

Det blev i stället Ante Rebic, som njuter av ytorna som Zlatan skapar åt honom, som kunde ge ett hyfsat dominant Milan ledningen i den andra halvleken. Det verkade sluta så efter en märklig utvisning på Inter-lånet i lila, Dalbert, men Calvarese hittade en straff och lagen fick dela på poängen.

Det kommer återigen bli polemik efter det här när italiensk tv ska veva nyckelsituationerna. För Fiorentina och Milan fortsätter dock arbetet ganska odramatiskt framåt. Den här säsongen är snart glömd. Den kommer knappt nämnas i historieböckerna. Snart kommer ljusare tider i Florens och Milano.