Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Thomas Wilbacher

Många tappar intresset – men jag känner tvärtom

Foto: PAUL GREENWOOD/BPI/SHUTTERSTOCK / PAUL GREENWOOD/BPI/SHUTTERSTOCK SHUTTERSTOCK
Foto: DARREN STAPLES VIA WWW.IMAGO-IMAGES.DE / IMAGO IMAGES/SPORTIMAGE WWW.IMAGO-IMAGES.DE

Med en match mindre spelad, tretton poäng ner till Leicester och fjorton till Manchester City är det lätt att tappa intresset för Premier League. 

Konstigt nog känner jag dock tvärtom. Vilken underbar säsong!

Tabellnötandet är en underbar del av fotbollen. Jag minns när Dagens Nyheter kom ut med Sanktan-tabellerna någon gång per månad och hur jag lusläste varenda årskull, från vänster till höger. Jag minns fortfarande min totala fascination för Rågsveds 79:or som hade släppt in ett mål på åtta matcher och gjort 107. Då låg inte i samma serie som mitt Rönninge SK, vi mötte de aldrig, men känslorna än i dag när jag läser eller hör Råsgsved får mig att flacka med blicken febrilt.

Nu finns tyvärr inte tabeller kvar i Sanktan längre vilket så klart är en stor sorg för alla kids. I vissa distriktsförbund vågar man knappt nämna resultat utan att alarmklockorna ringer och giljotinen rullas ut på Stora Torg, men som tur är får man fortfarande vinna och förlora som seniorer. 

Vi är många som kan förlora oss i tabellnötandet, gärna med hemma/borta-statistik separerad. Visst är det trist att den engelska ligan blev avgjord innan nyårsklockorna hade ringt, men en serieseger är bara körsbäret på den matiga, fluffiga serietårtan.

Att Liverpool skulle vinna mot Wolves visste man i stort sett innan. Och helt ärligt, som neutral, vad spelade det för roll. 

Jag tyckte det var mäktigt att återigen se Wolves störa ett storlag. Man kan bryta ner kärleken till fotboll hur långt som helst. Exempelvis har jag sedan en tid förälskat mig i den mexikanska anfallaren Raul Jimenez. När han vilades mot Liverpool blev jag lite förbannad, när han kom in kom pulshöjningen. Den gängliga kroppen, hans blick för målet, hans mjuka rörelsemönster, det svarta, tjocka håret. Passionen! Viljan! Hängivenheten! 

Tankarna går till Luca Toni och känslorna blir snudd på erotiska när han virvlar runt där framme. Tror ni jag tänker på att Liverpool redan säkrat ligatiteln när ”Rally” kör rökringar runt motståndarna? Vilket grunt, tråkigt osätt att se på fotbollen om man tappar intresse på grund av en överlägsen serieledning.

Premier League med alla sina små och stora krökar och sidospår är en alldeles för stor fotbollsverklighet för att låsa sig vid en sak. Graham Potters underbara, något lynniga Brighton. Va!? Mäktiga Carlo Ancelotti i Everton, hörde ni supportrarnas sång till honom? Va!? Mäktiga Danny Ings gör rent hus! Va!? Raul Jimenez! Va, va, va!?

Samtidigt tittar jag på tabellen och tänker på Rågsveds 79:or. Vilket mäktigt lag! Och titta Liverpool. Man får andnöd. Fotbollen har alltid plats för en mäktig serieledare. Det är bara att ta tabellen, från vänster till höger, och låta luften gå ur en. Liverpool alltså! Gåshud.