Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Thomas Wilbacher

Jag har ändrat mig – jag vill vara Spurs

Foto: PETER DEJONG / AP TT NYHETSBYRÅN
Foto: MARTIN MEISSNER / AP TT NYHETSBYRÅN
Foto: PETER DEJONG / AP TT NYHETSBYRÅN
Foto: OLAF KRAAK / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN

Allt handlade om Ajax. Den charmiga, osannolika semifinalisten som med den moderna totalfotbollen la den ena jätten efter den andra på rygg. 

Alla ville vara Ajax. Efter 90 minuter plus tillägg på Johan Cruijff Arena har jag dock ändrat mig. 

Jag vill vara Spurs. 

Det brinner och ryker om Ajax. Sången och smällarna ekar. Var än supporterföljet tar sig, under bron i Amsterdam, hemma, borta, på gator och torg, sprutar fullständigt passionen för klubben ut. 

Det är omöjligt att inte charmas, att ryckas med och som neutral fotbollssupporter få känslor för Ajax. Under säsongen har klubben återigen blivit den sportsliga modellen att följa. Egna superprodukter i kombination med ett sällan skådat kikarsikte hos den sportsliga ledningen skapade inte bara ett lag som charmar och inspirerar genom spelet, men de blev också till slut en vinstmaskin som körde över den ena giganten efter den andra. 

Nästan allt gick Ajax väg. 

Tonårskaptenen de Matthijs de Ligt som också varit under bron och hoppat och eldat tog saken i egna händer, lyfte från marken stolt, majestätisk och nickade mäktigt in 1-0. Av bara farten smällde Hakim Ziyech in tvåan och även om Tottenham till synes gick på knäna både mentalt och fysiskt efter en slitsam säsong tyckte jag att Pochettino i alla fall hade kunnat berätta för sina spelare att matchen hade börjat. 

Var kom kraften från?

I går hjälpte hela Anfield sitt Liverpool att tro på vändningen. 4-0 mot Barcelona var så klart orimligt att tro på, men det finns något magiskt med Liverpool i Champions League på Anfield. Vändningen kändes ganska snart möjlig, trots allt.

Men Tottenham, utan Harry Kane, trötta och slutkörda, stundtals paralyserade i Amsterdam, hade inte vändningen i sig någon gång under de första 55 minuterna. Inte ens när Lucas Moura reducerade fanns det en vändning i luften. Spurs hade inget Anfield i ryggen, tvärtom. Ajax sång blev snarare högre och visselorkanen så fort bollen landade hos en Spurs-spelare öronbedövande.  

Var kom kraften från?

I går pratade vi om Jürgen Klopps ledarskap och förmåga att få sina spelare att aldrig ge upp, oavsett hur jävliga förutsättningarna är. 

Pochettino hyllas ofta med all rätt för att med sämre förutsättningar än konkurrenterna i toppen av Premier League ändå varje säsong placera sitt lag precis bakom. Nu måste vi också hylla matchcoachen och inspiratören Pochettino. Till slut fick han Ajax i gungning, han pumpade in hopp i spelarna och skapade en hjälte av Lucas Moura. Den lilla, underskattade brassen som alltid haft anfallskollegor framför sig i hierarkin tog saken i egna händer. 

Det var lika oväntat som att Tottenham överhuvudtaget skulle komma nära den där finalen i Madrid. 

Det är ju Spurs som är mallen

Så vilken klubb är egentligen mallen? Jag menar Tottenham har inte köpt sig till framgångarna som annars varit modellen i Premier League. Jag förstår frustrationen hos supportrar som önskar fler och dyrare värvningar. Men de har byggt sin egen borg, avundsvärd och mäktig, de har lyckats behålla nyckelspelare som Son, Dele Alli och Harry Kane vilket absolut inte ska underskattas. 

Trots skador på nyckelspelare, tunn trupp och en motor som gick på ångorna så lyckades de hitta en liten strimma hopp. Tålmodigt, smart och med fingertoppskänsla har man byggt ett lag som nu ska spela Champions League-final. Kanske borde klubbar bakom det absoluta toppskiktet i Europa sluta drömma om nya ägare med obegränsade tillgångar och i stället inspireras av Tottenham. 

Ju mer jag tänker på det desto mer växer det i mig. Det är ju Spurs som är mallen.