Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Thomas Wilbacher

Helt ärligt – där och då stängde jag av lurarna

Solskjaer och Nilsson Lindelöf Foto: RUI VIEIRA / AP TT NYHETSBYRÅN
Foto: RUI VIEIRA / AP TT NYHETSBYRÅN

En perfekt start och mättad premiärhunger hade höjt förväntningarna på Manchester United inför den andra omgången. 

Men efter en stark första halvlek halkade Manchester United återigen tillbaka och kändes lite för tama för att man ska tro på Solskjaers framtid i klubben.

Mycket av strålkastarljuset vad det gäller Manchester United har hamnat på just Ole-Gunnar Solskjaer och Ed Woodward de senaste månaderna. I en tid då egentligen alla klubbar storsatsar och symbolvärvar har Manchester United hållit sig förvånansvärt passiva. Harry Maguire är såklart ett undantag, och den totala summan pund klubben spenderat i sommar är såklart hög, men defensiva värvningar får sällan supportrar att drömma och antagonister att frukta. 

När Lukaku lämnade sent i fönstret utan att klubben värvade en ersättare kändes det som ett nedrustat anfall. 

Addera den svaga våren, all skepsis gentemot Solskjaer och nog kände de flesta att den stora, stolta Manchester-klubben var på väg mot ytterligare en medioker säsong.

Stängde av lurarna

Nåväl, allt är som tur var inte förutsägbart (sa Leicester), och ibland beter sig fotbollens naturlagar lite som de vill. Manchester United inledde säsongen med en övertygande seger mot Chelsea och genast började man omvärdera. Martial som central anfallare, Pogba på trevligt spelhumör, Maguire en bjässe där bak. 

Någon började till och med prata om Rio Ferdiand/Nemanja Vidic, men där ska jag helt ärligt säga att jag stängde av lurarna. Positiva tendenser, en stark inledning och självförtroende i truppen kan dock betyda mycket och så hade man plötsligt en jävla fin Manchester United-känsla inför game week 2. Efter 45 minuter hade knappast den känslan svalnat, snarare tvärtom. Dominansen var stor, Martial sköt potent och snyggt in ledningsmålet och bakåt såg det hur stabilt ut som helst. 

 

Sedan kom andra halvlek och 45 minuter som skadesköt Manchester United. Det fanns något i den här matchen som liknade Chelseas insats mot Leicester i går. Inget ska tas från Wolves som verkligen tog över i inledningen av den andra halvleken, men stora lag ska inte tillåta en förändrad matchbild på det sättet. Ruben Neves kvittering var inte på Puskas Award-nivå, men inte långt borta. Ribba in från utanför straffområdet är alltid något speciellt och portugisen med den förutspådda lysande framtiden måste fortfarande ses som en potentiell världsspelare. 

Reaktionen från Manchester United bekymrar mig en smula inför kommande utmaningar. Där fanns ingen struktur, inga solklara idéer, ingen tyngd. Under de inledande 135 minuterna som Solskjaers lag hade spelat fanns ändå tendenser av ”det gamla Manchester United” med fart på kanterna och ett lag som liksom väller över motståndarnas defensiv som en tsunami. I den andra halvleken mot Wolves kändes chanserna återigen slumpartade och skapade genom individuella prestationer. Som när Paul Pogba ordnade straff. Sedan brände han den och tankarna som jag hade inför säsongen kom tillbaka. 

Jag tror visserligen att Maguire kommer ge backlinjen trygghet, jag tror att han kommer göra både De Gea och Nilsson-Lindlöf gott, jag tror att Martial kommer göra 20 mål och att James får ett litet genombrott, men något saknas det här laget för att man verkligen ska tro på den stora skillnaden jämfört med den förra säsongen. Man saknar det lilla extra som behövs för att ge supportrarna hopp om en Premier League-titel inom en snar framtid. Det är ju till syvende och sist det enda som betyder något för stora, stolta Manchester United. 

Tendenser till något är inte tillräckligt.

Se fler höjdpunkter på viafree.se – och matcherna LIVE eller 48 timmar i efterhand på viaplay.se