Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Thomas Wilbacher

Hans historiebok ska bli en av de tjockaste

Foto: VALENTYN OGIRENKO / AP TT NYHETSBYRÅN

Det är klart historiens vingslag kändes när Andrea Pirlo och Mircea Lucescus förenades i en varm kram innan matchen som skulle öppna Champions League-säsongen den här säsongen. 

Lucesco, mästaren som gjort livet surt för så många europeiska storklubbar under åren i Sjaktar Donetsk, mästaren som hunnit bli 75 år och borde ha en del erfarenhet från tränarkarriären att lära sin elev i Juventus. 

Pirlo, spelar-eleven till den rumänske demontränaren som en gång gjorde allt han sa. Den 11 oktober 1995 kallade Lucescu på den 16-åriga tonåringen i en match mot Ipswich och debuten i Brescia var snart ett faktum. Det blev något bolltapp för mycket och Brescia tappade ledning till oavgjort. 

Bytet blev hårt kritiserat internt i klubben men Lucescu stod på sig: 

– Jag skyddade honom mot allt, jag ville utveckla talangen, berättade Lucescu i la Gazzetta dello Sport. 

Och han fick rätt. Som han fick rätt. Men den här kvällen stod de alltså för första gången vid var sin bänk, som motståndare, med talanger dock som gemensam nämnare. 

Mykolenko, Zabarnyi och kanske främst målskytten Supryaga i Lucescus lag. Chiesa, Betancur och Kulusevski i Pirlos. Där stannade dock likheterna mellan Juventus och Dinamo Kiev den här kvällen. 

Det kändes nästan exotiskt, som en repris från en svunnen tid, när kameran zoomade in på den välfyllda arenan i Kiev. Vi har vid det här laget sett alla möjliga olika försök till att lura ögat för att höja tv-upplevelsen, men den här kvällen var faktiskt publiken på riktigt. 

En läktarramsa, en missnöjesbanderoll, spontana känsloyttringar. Låt mardrömmen ta slut. Ge oss Kiev över hela Europa. Dö förbannade virus. 

Förde tankarna till en normal framtid

Jag tänker inte recensera den ukrainska folkhälsomyndighetens beslut, utan nöjer mig med den lilla gåshud stämningen trots allt skapade. Matchen i sig, fotbollen som bjöds på, var väl ingenting som går till historien. 

Däremot debuterade Kulusevski i Champions League och det är banne mig historiskt. Dessutom var det från hans vänsterfot ett av Juventus två mål skapades. Chiesa flög fram på vänsterkanten, Ramsey klackade och Kulusevski sköt. På returen vart Morata framme och dunkade in Juventus ledningsmål i nättaket. 

Sedan var det färdigspelat för den här gången för svensken. 55 godkända minuter och hans unga karriärs första Champions League-poäng noteras till den där historieboken som ska bli en av de tjockare som skrivits om en svensk fotbollsspelare. 

Kvällens kung var dock Alvaro Morata. Han tycks älska att spela Champions League-matcher i Juventus-tröjan. Kanske är det det enda fotbollsmässiga som spanjoren gillar. Det blev ett andra mål också och segern gick tämligen komfortabelt till eleven från stöveln. 

En sista kram mellan Lucesco och Pirlo avslutade den kyliga, ukrainska kvällen, nedanför de där läktarna med folk på. De kände man sig ändå lite varm. Av historiens vingslag men också av bilderna som förde tankarna till en normal framtid. När nu den kommer.