Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Thomas Wilbacher

Han fick lyfta bucklan – det var vackra slutbilder

Foto: BPI/REX/SHUTTERSTOCK / BPI/REX/SHUTTERSTOCK/IBL REX FEATURES
Foto: "OLYMPIQUE MARSEILLE V ATLETICO / VI IMAGES / PIETER STAM DE JONGE VI IMAGES
Foto: THIBAULT CAMUS / AP TT NYHETSBYRÅN

I Lyon möttes två klubbar som under 2000-talet har gått genom varsina smärtsamma ekonomiska stålbad. 

För den ena är den mörka perioden sedan länge ett minne blott. Den andra har precis kommit ur tunneln och finalen i Europa League var belöningen på hårt arbete. 

Men framför allt var det två fotbollstaktiska motpoler som ställdes mot varandra. 

Rudi Garcias kaos mot Diego Simeones ordning. 

Det var en lugn och sansad Marseille-tränare som satte sig vid podiet inför klubbens största titelmatch sedan Champions League-miraklet för 25 år sedan. 

- Jag förtjänar en bit choklad, sa Rudi Garcia med sitt vanliga, sneda leende när han blickade ut över journalisterna i pressalen. 

Han hetsar sällan upp sig i onödan och i Frankrike hade hans favoritordspråk uppmärksammats under tiden som lett fram till finalen: On a remis l’église au milieu du village, vi ställer tillbaka kyrkan mitt i byn. 

Kort sagt handlar det om att återställa ordning och reda, skapa harmoni och balans. 

Trots Garcias något kaotiska fotbollstaktik, i en den historiskt kaotiska staden, med supportrarna som älskar att göra kaos så var finalen i Europa League ett kvitto på att klubben äntligen hade hittat rätt igen. 

Kyrkan stod mitt i byn och Marseille-fansen kan äntligen blicka mot en förmodad framgångsrik framtid.

Atletico har puttrat på

I Atletico Madrid råder det sedan länge total harmoni. 

Detta skulle bli klubbens sjätte final på åtta år. 

Man har puttrat på i ligan där det mesta under våren har handlat om att hålla samtliga spelare i matchform inför finalen i Lyon. 

Totalt olika verkligheter så här i slutet på säsongen då Marseille fortfarande jagar den sista Champions League-platsen i ligan med en omgång kvar. 

Två chanser på en vecka alltså, med det ena scenariot präglat av eufori och det andra av totalt mörker. 

När det till slut hade showats färdigt på innerplan riktades de flesta blickarna på två spelare. 

De goda vännerna Antoine Griezmann och Dimitri Payet, nyckelspelare i varsitt lag, såg båda fram emot att återförenas när det franska landslaget samlas för att förbereda sig inför VM i Ryssland. 

Och visst hamnade de i centrum, om än på väldigt olika sätt i den här finalen.

Inget kunde trösta Payet

Efter en inspirerande start av Marseilles gjorde sig orutinen och kanske en del nervositet påmind. 

Slarv ledde till friläge för Griezmann som aldrig förlåter när han har ett mål framför sig. Som om inte Atleticos ledning var tillräckligt så föll Payet ner på gräset tio minuter senare och täckte ansiktet i sina händer. 

Lårskadan som gäckat honom på slutet gick upp och han såg nog inte bara finalen rinna ur hans händer men för all del även sommarens mästerskap.

Griezmann var framme och kramade om honom men i det läget fanns inget som kunde trösta en fullständigt bedrövad Payet. 

Svårt att spela då

Marseille var i chock och då är det svårt att spela fotboll, speciellt mot cynikerna från den spanska huvudstaden. 

I början av den andra halvleken blev Marseille naivt igen, Griezmann rann igenom och chippade in 2-0. 

Utan Payet, tagna av stundens allvar, med allt självförtroende borta var Marseille, trots att det återstod en hel halvlek, ett slaget lag. 

Kostas Mitroglou prickade innerstolpen med tio minuter kvar men närmare än så skulle inte Marseille komma. Det blev i stället 3-0 till Atletico i slutminuterna och titeln var definitivt deras.

Festen tar aldrig slut i Madrid

För 14 år sedan förlorade Marseille cupvinnarcupfinalen mot Rafa Benitez Valencia. Finaler är sannerligen inget man prenumererar på så det blir ett tungt uppvaknande i morgon för Marseille-supportrarna. 

Däremot kan de säkert få tillbaka mod snart igen för kyrkan står numera stadigt i centrum igen, framtiden är ljus och det ska nog inte dröja 14 år innan de får chansen att vinna en titel igen. 

I Madrid tar festen aldrig slut. 

Ytterligare en final, ytterligare en titel till Diego Simeones Atletico som fortsätter att befästa sin ställning som en av Europas mest framgångsrika klubbar på 10-talet. 

Och tänka sig, till slut fick Fernando Torres vinna en titel med sitt kära Atletico. Den här finalen må ha varit Griezmanns men när konfettin sprutade och bucklan lyftes så var den i händerna på Fernando Torres som gör sin sista vecka i klubben. 

Vackra slutbilder från en final som aldrig blev spännande.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!