Thomas Wilbacher
Det råder sorg i Spurs-led. Det har bara gått ett halvår sedan Pochettino förde klubben till en historisk Champions League-final. Hans prestation i London ska dock inte begränsas till en säsongs internationellt cupspel. Den gamla argentinska mittbacken tog akademispelare och andrahandssorteringen på fotbollsmarknaden och skapade en underhållande vinstmaskin i Premier League. Han var djupt älskad och de flesta Spurs-supportrar är överens om att han är den bästa de haft på bänken. Nu ska det gråtas, bearbetas, och hängas syndabockar. Hur kunde det egentligen bli så här?
Ingen feststämning i ledningen
Det enkla svaret är att fotbollen mer än någonsin är en kortsiktig och resultatorienterad idrott. Pochettino hade inför landslagsuppehållet parkerat sitt lag på en fjortonde plats i ligan och det verkade inte direkt råda någon feststämning mellan ordförande Daniel Levy och hans tränare. Det ska också sägas att Pochettino trots allt han har gjort för klubben inte vunnit en enda titel och är det något fotbollspresidenter har så är det titeltörst.
Allt är så färskt nu och det kommer säkert komma fram fler anledningar till att Levy och hans ledningsgrupp tog beslutet att sparka Pochettino. Vi vet att Spurs snåla värvningsstrategi och att andra, betydligt rikare, klubbar har uppvaktat Pochettino. Exakt hur långt såna kontakter har förts och hur besviken Pochettino varit på uteblivna värvningar kan man bara spekulera i. Klart är att klubben med Levy i spetsen har misslyckats förädla den gruppen av fotbollsspelare som Pochettino gjort till en av Englands, och på slutet också Europas, starkaste. Bara det att en spelare av Christian Eriksens kaliber sitter på ett utgående kontrakt är fog nog att hårt kritisera strategin. Jag menar, efter Champions League-finalen fanns alla möjligheter att ta nästa steg i klubbens utveckling.
Varför höll klubben i handbromsen?
Den nya arenan var invigd, supportrarnas energi maximal, och med en kanonsäsong i ryggen borde rimligtvis både dragningskraften och kassakistan ha kunnat garantera en del tunga namn. Spurs hade till och med kunnat bli en titelutmanare, men då krävdes handlingskraft och mod. Det kände Pochettino, han visste att grunden var lagd för att ta det sista steget mot en tung titel. I Liverpool hade klubbledningen gett Jürgen Klopp alla förutsättningar. Varför höll hans klubb i handbromsen?
Men Spurs bestämde sig för att fortsätta att vara en klubb med ganska små titelambitioner. En charmig, liten utmanare bakom bjässarna. Pochettino förtjänar så klart mer och snart ska han få allt det där han aldrig fick i London. Om det blir i Madrid, München eller Manchester får framtiden utvisa. Klart är att hans framtid är ljusare än Levys om vi nu pratar om sportslig framgång. José Mourinho kommer säkert bärga någon ligacup men mycket mer än så kommer det inte bli. Det känns mer som en garanti än en åsikt. Nej, det stora tåget gick i somras och Spurs valde att inte hoppa på. Det kan jag tycka var väldigt synd och det känns faktiskt lite smärtsamt att konstatera att Spurs går mot en framtid som smakar vanilj snarare än saltlakrits.