Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Thomas Wilbacher

Den förtjänade så mycket mer

Bayern München vann med 1-0. Foto: DAVID RAMOS / POOL / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN
David Alaba kramar om Neymar efter matchen. Foto: MATTHEW CHILDS / AP TT NYHETSBYRÅN

Finalen mellan Bayern München och PSG motsvarade alla förväntningar.

Trots det nådde den inte hela vägen in i mitt hjärta.

Finalen, och framför allt supportrarna, förtjänade mer.

Låt den här mardrömmen ta slut nu. 

När årskrönikor och galor ska summera det här fotbollsåret kommer det knappast vara ljusshow och konfetti som ramar in tillställningarna. 

Tomma läktare, lockdown, och spelare i karantän är knappast något man kan trolla till något positivt. Känslan inför Champions League-finalen var att den internationella fotbollen till slut, på något sätt äntligen, skulle få gå i mål. 

Dels för att kunna lägga en sjuk säsong bakom oss men också för att blicka framåt. Mot ljusare tider, mot normala förhållanden, mot en virusfri fotboll. Det mästerskapsliknande slutspelet i Champions League har stillat abstinensen en aning men fotboll utan publik är konstgjord andning. 

Tv-produktionen är en sak, men den vänjer man sig vid. Hyfsat i alla fall. För alla supportrar handlar dock fotboll om så mycket mer än bara en skärm och 22 spelare, oavsett kvalitet, som försöker vinna. 

***

Jag har haft förmånen att vara på tre Champions League-finaler och kommer trots min objektivitet i just de sammanhangen aldrig glömma lidelsen, glädjen och sorgen. 

Jag har hamnat mitt bland Juventus-supportrar i Cardiff, suttit mitt i deras mäktiga sånger innan finalen men jag var också med under deras gravöl där tårar fortfarande rann på nedsläckta pubar i Bristol. I Milano studsade tunnelbanan när Real Madrid hade vunnit ytterligare en final och upp och ner längs Corso Como gungade de vitklädda spanjorerna fram och tillbaka genom majnatten. 

I Lissabon skulle Europas bästa klubblag utses. Den här gången kunde ingen protestera mot att just de här två lagen förtjänade finalen. På planen fanns stjärnorna som barnen har på ryggarna, som de drömmer om att bli, och kvaliteten på fotbollen skulle bli den högsta, kanske någonsin. 

Som fotbollsmatch hade den allt som man kan önska. Inget lag var rädda, ingen höll igen, den tekniska nivån och underhållningsvärdet för alla som uppskattar högt tempo, mängder av målchanser samt individuella prestationer av toppklass nådde något slags max. 

Matchen motsvarade alla förväntningar. 

***

Ändå nådde den inte hela vägen fram till mitt hjärta. Eller ganska långt från. 

För när Bayern München till slut, svulstigt och tysk-tungt organiserat, hållit undan och stått emot alla försök av PSG att kvittera Kingsley Comans 1-0 mål så kändes det bara fattigt och tomt. Parisare skulle ju gråta på Lissabons gator parallellt med segersjungande, euforiska tyskar. 

På gatorna i München skulle ölen ha flödat i stövelglas och supportrar uppklädda till tänderna med hundra halsdukar och tretton röda kepsar skulle febrilt gapa ut sin glädje över att Bayern München just blivit det första laget någonsin att vinna Champions League obesegrade. 

Istället stod de värdiga Champions League-mästarna från München på ett tomt da Luz och hoppade. 

Den här finalen var så stor och vacker. Den förtjänade så mycket mer. 

Framförallt förtjänade supportrarna den här kvällen. 

När ”Free from Desire” drogs i gång på slutsignalen zonade jag ut, mindes EM 2016 i Frankrike och Nordirländarnas sång till Will Grigg. 

Banket i borden mitt i sången. 

Ölen som flödade. 

Människor som kramades, grät och skrattade. 

Låt denna mardröm ta slut nu.