Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Thomas Wilbacher

Fick mig att minnas sir Alex vinstmaskin

Foto: MAGI HAROUN/REX/SHUTTERSTOCK / MAGI HAROUN/REX/SHUTTERSTOCK/IBL REX FEATURES

Rivalmötet på Old Trafford var en kamp mellan en utskälld fotbollsfilosofi och en hyllad.

Tråkig fotboll mot rolig, skrek den svartvita fotbollsvärlden.

Den här gången visade dock Mourinho upp en hel palett av nyanser och bekräftade en gång för alla att han fortfarande kan vara bäst när det gäller som mest. 

När Manchester United och Liverpool skulle göra upp om den trots allt prestigefyllda andraplatsen bakom överlägsna Manchester City låg det både besvikelse och hopp i luften på Old Trafford. 

Besvikelse i båda leden så klart över att alldeles för tidigt ha blivit avsågade från titelstriden men samtidigt framtidstro efter att ha blivit ett litet snäpp bättre den här säsongen.

Manchester United har mer eller mindre säkrat en Champions League-plats nästa säsong och spelar i veckan för att hålla vårdrömmarna om en final i Kiev vid liv. Liverpool har lärt sig vinna mot lagen på den undre halvan och hade under säsongen bara förlorat tre ligamatcher. 

Kritiken mot Mourinhos i många ögon alldeles för fyrkantiga, i folkmun ”tråkiga”, fotboll som handlar mer om att bromsa motståndarna än att anfalla är ett ständigt samtalsämne. Precis som att Liverpool-supportrarna och inte bara fortsatt håller Jürgen Klopp och hans fantasirika anfallsfotboll högt samtidigt som de skruvar på sig lite och undrar när det egentligen ska leda till en prestigefylld titel. 

Det går att hävda att Liverpool gör precis allt rätt med de ekonomiska förutsättningar klubben har, men sånt har supportrarna en tendens att bry sig ganska lite om. 

Tålamod finns, men det är inte obegränsat. 

Snacket på stan var hursomhelst att detta var matchen när den globalt så hyllade tyske tränaren skulle sätta sin portugisiske kollega på plats. Det var nu den positiva fotbollen skulle segra mot den destruktiva. En generalisering av läget lika trött och mossig som folk vill få Mourinhos fotboll till. 

Den här matchen blev något helt annat. Efter fjorton minuters ställningskrig visade Lukaku återigen att han inte bara har kommit till Manchester United för att bomba in mål. Nickskarven fram till Marcus Rashford gav säkert Mourinho idéer inför framtida taktiska dispositioner - och Rashfords efterföljande lekstuga med Alexander-Arnold något att njuta över till segerbägaren i kväll. 

Tio minuter senare var det dags för Lukaku att gå upp i nickduell igen. Återigen mot Dejan Lovren. Återigen med samma utgång. Fredrik Ljungberg kallade belgarens fysiska överlägsenhet för ett hån i Viasat-studion, och det är bara att hålla med. Bollen landade till slut hos Rashford igen och när han satte bollen i nätet för andra gången kändes det trots 70% av matchen kvar att spela som att Mourinho hade lekt hem segern mot Klopp. 

För i den första halvleken lyckades Manchester United med det mesta; klanderfritt försvarsspel, effektivt och kraftfullt anfallsspel, ja det var faktiskt inte långt borta att Juan Mata cykelsparkade in förnedrande 3-0 innan 45 minuter var spelade. 

Destruktivt? Tråkigt? Knappast.

Snarare mäktigt på ett sätt som fick mig att minnas Fergusons gamla vinstmaskin. Liverpool vägde lätt, dränerade på energi när Manchester United stod rätt, pressade klokt och utnyttjade svagheter.

Classic Mourinho och hans lag när de är som bäst. 

I den andra halvleken tilläts Liverpool komma närmare målsven om det aldrig riktigt kändes farligt. Det krävdes en snedspark i eget mål av Eric Baillys med 20 minuter kvar för att göra matchen en smula spännande igen, och visst fick vi en slutforcering med hörnor och stökiga situationer i ett straffområde som var välbefolkat. Är det något som Manchester United kan så är dock att lida sig till segrar. 

Det här var en styrkedemonstration av Manchester United mot ärkerivalen som kommer sitta kvar länge och smaka gott i United-gommarna. 

Framför allt var detta ett meddelande från Mourinho till fotbollsvärlden: detta är inte slut, Mourinho, den riktige, lever. 

Han har fortfarande förmågan som länge präglade hans karriär; att vara bäst när det gäller som mest.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!