Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Thomas Wilbacher

En liten del av mig hoppas på Finland nästa sommar

Finland klara för sitt första EM-slutspel i fotboll.
Foto: LEHTIKUVA / REUTERS BILDBYRÅN
Foto: LEHTIKUVA / REUTERS BILDBYRÅN
Foto: MARTTI KAINULAINEN / AP TT NYHETSBYRÅN

Efter alla misslyckanden är det så äntligen dags. 

Med Markku Kanerva vid rodret och Teemu Pukki i sitt livs form har Finland stormat mot EM. 

Jag kommer alltid att minnas den 26 februari 2006. Det var en typisk gråmulen dag i Florens då den fuktiga kylan letar sig hela vägen in i benmärgen. Bara snön saknades för perfekt uppladdning inför OS-finalen mellan Sverige och Finland. Vi exilsvenskar i staden hade mobiliserat oss och övertalat en skeptisk florentinsk barägare att visa matchen. Svenska kulturturister skakade på huvudena under vår marsch mot baren, men det rörde oss inte i ryggen. Med landslagströjor, älghattar och flaggor som mantlar intog vi stället med lungorna fyllda av sång.

En halvtimme innan matchstart, från ingenstans, vällde det plötsligt in ett annat, lika stort gäng. De såg ungefär ut som oss, de lät lika mycket men hade andra färger. Någon hade skyllt på Stendhals syndrom (en psykosomatisk sjukdomsbild som utlöses av en övermäktig konstupplevelse) för att dribbla bort sin respektive, vissa hade bara flytt kulturen för att under några timmar följa matchen som uppe vid polcirkeln fick två nationer att stå stilla. 

De var stolta som bara finländare kan vara

En seger har sällan suttit bättre. Finländarna fick lomma i väg mot domkyrkor och marmorstatyer medan den blågula festen fortsatte. Efter några timmar kom de dock tillbaka. Stora i stunden, stolta som bara finländare kan vara, och gratulerade till segern.

Rivaliteten med just finländarna är unik. Vår historia har skapat en sund, lagom hetsig antagonism som bygger på en outtalad, ömsesidig respekt. Vi har de flesta minst en bekant med någon slags finsk koppling. Det har gjort att jag känner en märklig sympati med våra grannar. Inte minst i hockeysammanhang där de ofta glömt sisun hemma när stolta Tre Kronor kommer in på isen. 

Pukki har varit i sitt livs form

I fotbollssammanhang har det stannat vid Jari Litmanen. Han tillhör en av de spelarna man verkligen önskade ett bättre landslag. Han förtjänade precis som Ryan Giggs ett mästerskap. 

Efter alla misslyckanden var det så äntligen dags. Med Markku Kanerva vid rodret och Teemu Pukki i sitt livs form har Finland stormat mot EM. Och i kväll hemma mot Lichtenstein var det just Pukki som blev segerorganisatör med sina två mål i 3-0-segern. Äntligen fick till slut den stolta finska nationen fira en fotbollsframgång. Tydligen har staden Hämeenlinna hyrt in Samantha Fox för att fira av rejält. Känns på något märkligt sätt väldigt finskt.

Vad härliga de är ändå 

Jag tänker tillbaka på den kylslagna februaridagen i Florens. Tillsammans slog vi tydligen barrekord i ölförsäljning den kvällen och när jag var tillbaka i Florens för ett par veckor sedan bekräftade barägaren att det rekordet står sig starkt än i dag. 

Perkele, vad härliga de är finländarna ändå. Hyr in Samantha Fox och grejer. Nästa sommar kommer en liten del av mig hoppas på att Suomi får sig en liten tröstpoäng i slutändan.