Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Thomas Wilbacher

Det kändes plötsligt som på sir Alex Fergusons tid

Ole Gunnar Solskjaer. Foto: LYNNE CAMERON / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN
José Mourinho och Tottenham förlorade med 2-1.Foto: LYNNE CAMERON / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN
Foto: MATT WEST/BPI/SHUTTERSTOCK / MATT WEST/BPI/SHUTTERSTOCK SHUTTERSTOCK
Foto: LYNNE CAMERON / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN

Det är svårt att stå upp när kastvindarna i Premier League kommer. 

Sånt som ena veckan upplevs som en självklarhet kan veckan efter vara bytt mot en helt ny känsla.

Manchester United mot Tottenham var en match där de flesta hade ”allt klart för sig” i förhandssnacket. För helt ärligt, hand upp, hur många hade en stark tro på Manchester United inför matchen? Det ska bli intressant att höra hur det kommer låta nu.

Tongångarna var helt klart väldigt Mourinho-positiva. Han hade vänt på den negativa trenden i Spurs, hyllat en bollkalle och på ett (för honom) smått chockerande sympatiskt sätt vunnit över många som inledningsvis var skeptiska till hans återkomst.

Visserligen hade Spurs släppt in någon boll för mycket, men vad gör det när poängen bärgas. Jag kan inte minnas när man pratade om Mourinho i så positiva ordalag som inför matchen mot Manchester United.

***

För Ole-Gunnar Solskjaers del talades det i stället om en ödesvecka. Klart man såg framför sig ett pånyttfött Spurs med en revanschsugen, blodtörstig Mourinho på bänken göra någon slags slarvsylta av norrmannen. Med Pochettino ledig och enligt argentinska medier sugen på att snabbt börja arbeta igen fanns ytterligare anledning att tro på ett snart slut för Solskjaer i Manchester. 

Sedan började matchen och det dröjde inte länge innan man hade glömt allt. Plötsligt kändes Manchester United som gamla goda Ferguson-United. Med fart på kanterna och kraft centralt tryckte de ner Tottenham som inte alls var med på noterna. 

Ledda av Marcus Rashford kom också ledningsmålet tidigt och pressen bara fortsatte. Därför kändes det ologiskt när Dele Alli med en snygg delikatess spelade fram till sig själv och kvitterade i slutet av den första halvleken. 

Den andra halvleken handlade mycket om Tottenham i en allt som allt jämn tillställning. Skillnaden den här kvällen var Rashford som går från klarhet till klarhet. Ikväll kändes det som att han en gång för alla befäste sin roll som Manchester Uniteds bästa spelare. På sikt har han potential att bli en symbol för ett Manchester United som går för tyngre titlar, även om vägen dit fortfarande är lång. 

***

Jag hoppas att vi kan ta tillfället de kommande dagarna att hylla vinnarna snarare än att hitta fel på förlorarna.

Allt mer handlar fotbollsdiskussionerna i dag om förlorarna, vem som ska bära hundhuvudet och vem som måste bort. Mourinho essade uppenbarligen inte den här matchen, men han har nyligen anlänt och precis som vi inte skulle hylla honom till skyarna när han vann sina första matcher ska vi inte heller sänka honom nu.

Det här var helt enkelt Solskjaers match och tillsammans med Rashford släckte han den eld som höll på att bränna upp honom

Vem vet, kanske var den här matchen inledningen på en positiv period, kanske var snacket om ödesvecka vecka hit och Pochettino dit överdrivet.

Idag var i alla fall Manchester United stundtals riktigt bra och jag njöt när de stormade fram längs kanterna som under svunna tider.