Therese Strömberg

Vi måste komma ihåg vad Zlatan är för Milan

Foto: INSIDEFOTO / INSIDEFOTO/SIPA USA SIPA USA
Foto: MATTEO GRIBAUDI / BILDBYRÅN

MILANO. Milan gick från Europa League till Champions League-åttondel, tillbaka till Europa League för att sluta ingenstans.

Det här var en sista gruppspelsomgång som kunde ha slutat hur som helst, och det gjorde den också.

Sången börjar, målvakterna kommer ut på innerplanen, decibelen stiger, snart är övriga spelare också ute och småjoggar. Milan är piskat att vinna mot Liverpool på hemmaplan i den sista omgången av det första Champions League-gruppspelet de deltar i på många, många år. Det ska inte vara omöjligt, men däremot väldigt svårt. Startelvorna ropas ut, decibelen stiger ytterligare. Vi närmar oss matchstart, betongen på San Siro gungar. Liverpool kan komma avslappnade ut på planen, Klopp kan rotera sitt lag ganska kraftigt, de har varit helt överlägsna och fullständigt ohotade så här långt den här hösten.

Då går också tjugo minuter av den här matchen utan att det egentligen händer särskilt mycket, innan Milan helt plötsligt ligger tvåa i gruppen för en stund. 

* * *

Det är Zlatan som sjabblar med en boll i offensivt straffområde, hemmalaget som får hörna, Minamino som missar att ta bort den och Tomori som sätter 1-0 på ett fullkomligen kokande San Siro. Men så har det ju länge varit så att just den här matchen aldrig bara kan vara. Och det här mötet hade inte varit det här mötet om inte Salah hade kvitterat med en delikatess upp i nättaket och tystat hemmapubliken bara några minuter senare. Salah hade för övrigt inte varit Salah om han inte hade gjort det heller. Att lyckas göra tjugo mål på tjugoen matcher är en statistik så sjuk att man knappt ens orkar försöka kommentera den, för allt man kan få ur sig blir ändå bara platt i jämförelse med prestationen som kan tala för sig själv.

Och med det är Milan trea och nere i Europa League en stund igen. Sedan gör Liverpool sitt andra mål precis i början av den andra halvleken samtidigt som Atlético Madrid gör 1-0 på Porto och Milan spelar helt plötsligt inte i någon internationell turnering alls till våren. Och det är klart att det ändå aldrig var i år som de skulle ta sig vidare här, men det betyder inte att det inte är jobbigt för dem att det blir så här i slutänden.

* * *

Det har hänt mycket med det här laget de senaste två åren, och det går att tycka att han som så många gånger har pekats ut som vändpunkten för en av de mörkaste perioderna i klubbens historia ska vara mer avgörande i den här typen av matcher. När Milan har fått en sista chans att kanske lyckas göra någonting mot alla odds. Och om inte avgörande så åtminstone framträdande, men så är det inte i dag. När Zlatan är bra är han löjligt bra utan att ens försöka, och att han överhuvudtaget fortfarande har det i sig är imponerande så det räcker, ingen kan förvänta sig att han ska ha det hela tiden numera. Men det är när man märker att han faktiskt försöker och ingenting ändå blir bra som det blir smärtsamt. Det är när lagkamraterna slår bollar för honom att springa på som hans egna ord om att kroppen inte är på samma nivå som huvudet längre bekräftas. Och det är då man måste komma ihåg vad Zlatan är för detta Milan.

Han kom till ett lag djupt nere på botten, var med och lyfte dem till toppen under en lång period, till Champions League. Att de ens skulle få sniffa på en andraplats i ligan, och att de överhuvudtaget skulle få vistas i det sammanhang som den här kvällen trots allt är igen kändes avlägset, nära omöjligt för bara några år sedan. Men allt det där har man fått med Zlatan. Trots att han nästan har varit skadad mer än vad han har spelat sedan han kom tillbaka är han den spelaren som haft störst positiv inverkan på det här laget på säkert tio år. Och samtidigt skvallras det om att det här kanske inte är hans sista säsong på den här nivån, det skulle således betyda att det här inte nödvändigtvis var hans sista match i den här turneringen. Så bra har han varit med och gjort Milan.

Zlatan om 40-årsfirandet