Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Therese Strömberg

Tycks sätta eld på varenda torr åker som han går förbi

Foto: SHAUN BROOKS/ACTION PLUS/SHUTTERSTOCK / SHAUN BROOKS/ACTION PLUS/SHUTTERSTOCK SHUTTERSTOCK

Han var slut när han lämnade Chelsea. När han lämnade United. När han lämnade Tottenham. 

Om du tycker att det är imponerande att katter alltid landar på fötterna och har nio liv, kolla på José Mourinho.

Ett decennium efter att det begav sig senast vinner Inter scudetton igen, storstilat och övertygande dessutom, trots att det knorrades och spelet inte var särskilt imponerande så sent som i höstas. Och bara några dagar senare blir det officiellt att tränaren som gjorde det med Inter då återvänder till Serie A.

José Mourinho, ja den José Mourinho, tar över Roma. Eller nej förresten, inte alls den José Mourinho.

 * * *

Att Paulo Fonseca skulle få gå var ingen hemlighet. Han fick inte de enklaste förutsättningarna, med både en pandemi som svepte in som en tsunami över världen och kastade saker och ting upp och ned även i fotbollsvärlden, och ett ägarbyte mitt i allt. Men att resultaten inte lirar med klubbens bild av var de vill vara på väg var tämligen uppenbart redan innan de tidigare i dag offentliggjorde att portugisen inte kommer att vara kvar längre än säsongen ut. 

Att hans ersättare skulle bli en annan, förvisso mer meriterad men också ständigt ifrågasatt de senaste åren, portugis var däremot en skräll. 

För visst är det väl så att nu, tänkte man, nu, den här gången är gången. Nu klarar han sig inte längre, han överlever inte att lämna fler klubbar i kaos. José Mourinho måste vara slut som tränare. När det dessutom offentliggjordes att han skulle bli krönikör för The Sun bara någon vecka efter att han fått sparken från Tottenham var det det mest självklara man kunde tänka sig. 

Han sitter i tv en stund och är totalt filterlös innan Spurs-jobbet (som han också tar sig an på samma sätt, förvisso, men det är lite charmigare när man inte styr en klubb rakt ner i ingenting samtidigt), han får en ypperlig plattform för att fortsätta vara det efteråt. Han kanske skulle ta något tränarjobb till, men inte på den här nivån, och inte nu.

Men jo, han är mannen som ska leda Roma in i en ljus framtid.

* * *

Det behöver inte nödvändigtvis vara helt fel, men det känns ändå inte rätt. Även om man tycker att Mourinho i en tränarroll är underhållande på grund av hans personlighet och de rivaliteter han skaffat sig genom åren (ja, jag pekar på dig Conte) är han absolut inte det (det är så klart subjektivt men nej) sett till spelfilosofi. Och att han förmodligen är en av de bästa fotbollstränarna i modern tid hjälper inte mycket när man ska försöka sortera i hur det här kommer bli, för det epitetet i samklang med hans namn hör hemma i början av 10-talet, inte nu, inte längre. 

Och om det dessutom är lugn och ro som ett Roma där hela havet har stormat mer än en gång de senaste åren söker för att bygga upp sig själva och börja rada upp framgångar på sikt är det svårt att se att de ska få det med Mourinho som tycks sätta eld på varenda torr åker han går förbi.

Allt han rör vid nu för tiden blir helt okej eller på sin höjd bra och är det en stund, tills det inte är det längre. Tills det är katastrof. Och det kan gå ganska fort.