Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Therese Strömberg

Tokdominanta Barça känns långt borta nu

Barcelona efter CL-finalen 2009. Foto: MANU FERNANDEZ / AP
Foto: FRIEDEMANN VOGEL / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN

Det tokdominanta, ångvältsliknande Barcelona känns både långt bort och nära på samma gång.

Och när förväntningarna på hur det ska vara och verkligheten inte alltid stämmer överens kan det trots allt finnas mer positivt än negativt i det.

Det knakar och hackar i Barcelona och har gjort så i några år. Tre av fyra ligatitlar sedan den senaste Champions League-pokalen lyftes spelar mindre roll när det längsta man tagit sig i turneringen sedan dess är till en semifinal. 

Och den sorgliga insatsen på Anfield i våras i kombination med den halvsvala säsongsinledningen i La Liga gör att Champions League kanske är viktigare än någonsin för många runt klubben i år.

Samtidigt blir det allt tydligare att det mer långsiktiga prioriteras högre för dem i den.

 

Han har gjort två mål och en assist på tre matcher i La Liga. Mot Valencia i lördags såg han till att det stod 2-0 efter bara sju minuter och supportrarna sjöng sånger om klubbens unga talang som har klivit rätt in i a-laget utan att passera gå den här säsongen.

Att Ansu Fati bara är 16 år ska inte underskattas. Det ska nog inte tas i för mycket när man pratar om förhoppningarna på honom och det ska framför allt inte ropas att han är nästa *valfri offensiv spelare du håller väldigt högt*. 

Men hela hans uppenbarelse säger ändå mycket om var Barcelona trots allt är just nu.

För att precis som med alla storklubbar finns det en viss förväntning på vad Barcelona ska vara. Under åren med Pep Guardiola manifesterades det genom ett lag som alltid dominerade, som i stort sett alltid vann, som satte skräck i precis allt och alla och plockade 14 titlar på fyra säsonger.

Barcelona vinner fortfarande titlar, de dominerar fortfarande många matcher och imponerar oftare än sällan. 

Men under Ernesto Valverde ser det ofta ut på ett helt annat sätt än hur det förväntas se ut, och det har skrikits om att laget inte går att känna igen i många avseenden.

Det är inte svårt att hålla med, men det är inte heller svårt att argumentera för att det som Barcelona gör just nu är ganska smart.

 

En stor del av spelarna som var med och bidrog till att man drog fram som en ångvält för några år sedan är antingen inte kvar eller bra mycket äldre nu än då. Och för varje år som går kommer vi närmre det år då få eller ingen av dem spelar längre.

Att Barcelona då bygger sitt lag på det sätt de gör just nu, att de föryngrar och generationsväxlar i etapper, med några av lagets absolut viktigaste grundpelare kvar under en mer pragmatisk spelidé kanske inte är så dumt. 

Mot Dortmund finns Gerard Pique och Jordi Alba (som förvisso går ut skadad) i startelvan. Där finns även Sergio Busquets och Luis Suarez. Rutinerade men fortfarande relativt unge Antoine Griezmann spelar 90 minuter och samtidigt ger man till exempel både Arthur och Frenkie de Jong förtroende.

Dessutom hinner tidigare nämnde Ansu Fati få 60 minuter Champions League i benen innan det är dags för Leo Messi att göra comeback efter skadefrånvaron.

Det är ett lagbygge som andas dåtid, nutid och framtid på samma gång.

Och att mitt i den processen med lätthet besegra Valencia hemma 5-2, spela 0-0 borta mot Dortmund i Champions League och vara en av favoriterna till att ta hem hela turneringen säger en hel del om ett lag som trots allt kanske inte befinner sig alltför långt ifrån vad som förväntas av dem.

Tio senaste mästarna i Champions League