Therese Strömberg
Sverige kom från en knepig junisamling och hade försatt sig i ett än knepigare läge i den här gruppen. Tre poäng mot Serbien var nödvändigt av många anledningar, och en slovensk seger mot Norge tidigare under kvällen gjorde det inte mindre angeläget. Så Janne Andersson försökte sig på en sifferfint som tog ungefär tio sekunder att genomskåda. Det som på papperet var uppställt som en 3-4-3-formation var på planen den 4-4-2-formation som man anat hela veckan att de skulle gå ut till den här matchen med.
Man avvaktade, lade sig lågt. Tycktes ha gjort analysen att det bästa sättet att lösa problemet med att man inte fick ”bett i pressen” under förra samlingen var att inte ens försöka gå upp i press nu.
Och precis när Emil Forsberg fått till sig bollen lite slumpartat, stått för en tekniskt fin prestation, Dejan Kulusevski för en urstark och Viktor Claesson för ett mål så kollar hela det svenska försvaret på bollen, låter Andrija Zivkovic slå ett inlägg och Aleksandar Mitrovic nicka in bollen. Man lyckades knappt behålla ledning i tre minuter.
Lyckas knappt försöka
Det var ingen som trodde att det här skulle bli enkelt. Serbien kom med ungefär allt de har offensivt, och det är inte lite. Men de är ganska slarviga, hade absolut kunnat göra fler mål i den första halvleken än de två de till slut får in efter att Mitrovic återigen får kliva upp och göra det han alltid gör, mål med huvudet. Och det svenska landslaget visste om det här. De hade identifierat det, scouten Lasse Jacobsson stod och varnade för just precis det som sker två gånger om på tjugo minuter så sent som kvällen innan den här matchen. Ändå lyckas de knappt försöka stoppa det. Och det är klart att det är svårt att försvara sig mot en av Europas just nu hetaste anfallare, men det ska inte vara så omöjligt som det såg ut för försvaret här i kväll.
Det svenska landslaget är trasigt
Tanken inför den här matchen var att gå tillbaka till grunderna, försvara på det sätt man känner sig trygga i, och ge det ett försök att släppa lös offensiven ändå. Någon vidare frigjord offensiv var det inte tal om, och inte något vidare bra försvarsspel heller. Och med den åttonde förlusten på de tolv matcher som det här landslaget har spelat det senaste året börjar det bli svårt att fortsätta tro på den ljusa framtid som spåtts för det här landslaget ganska länge nu. Men var börjar problemen?
Med förbundskaptenen? Med spelarmaterialet? Med kombinationen?
Det är inte konstigt att man förväntar sig mycket av det här laget, men det kanske är så att den spännande offensiven har blivit landslagsdiskussionens gängkriminalitet. Den har tagit över rummet fullständigt och gjort att man glömt bort att det finns en massa annat som också måste fungera om man ska vinna matcher. Och just nu är det knappt någonting alls som fungerar i stället. Janne Andersson gör ett byte i paus och Mitrovic gör sitt tredje mål för kvällen fem millisekunder in i andra halvlek. Med foten den här gången, vad uppfriskande. När det står 4-1 har den svenske förbundskaptenen bytt eller roterat bort hela sitt mittfält som blivit genomspelat under hela matchen. Han försöker släcka bränder men det är för sent.
Nu går det inte att kryssa mot Slovenien på tisdag om man vill hänga kvar i Nations Leagues B-division, man måste vinna om man vill behålla någon slags värdighet. Men hur? Det svenska landslaget är trasigt.