Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Therese Strömberg

Han har aldrig varit det stora problemet

Foto: DAVE THOMPSON / AP TT NYHETSBYRÅN

Även om Ole Gunnar Solskjaer inte är en jättebra fotbollstränare har det aldrig varit han som varit Manchester Uniteds största problem.

Ledningens stolthet har lämnat spelet och klubben lidande, och det finns inga garantier för att det blir bättre nu.

Förnedrade av Liverpool, utspelade av Manchester City, chanslösa mot Watford. Ett krismöte sent in mot den engelska natten, vad fasen gör vi nu? Det är inga bra veckor som Manchester United har bakom sig, och det är egentligen inte nu som ”vad gör vi nu”-frågan skulle ha kommit, det skulle den ha gjort för längesedan. För två år sedan, ett år sedan, herregud för två veckor sedan. Men det var väl så här långt det behövde gå innan till och med Ed Woodward och Glazers kände att det inte gick att försvara saker och ting på ett någorlunda trovärdigt sätt längre. Även om det här laget aldrig har varit på väg någon annanstans än precis hit under Ole Gunnar Solskjaer ändå.

* * *

Bruno Fernandes går tillsammans med sina medspelare och tränare för att halvt tacka, halvt be om ursäkt till supportrarna efter 4-1-förlusten mot nykomlingen (och fram tills nu ganska dåliga) Watford. De buar tillbaka. Vill inte ha någonting alls från det här laget om det inte är segrar, eller åtminstone någonting annat än de sorgliga försök till att spela vettig fotboll som de har fått stå ut med majoriteten av tiden de senaste åren. Allt har inte alltid varit katastrof under Solskjaer, men det har med tiden blivit förutsägbart och nära ointressant att följa United. De spelar ganska dålig fotboll, gör en stor värvning eller två, spelar helt okej fotboll, räddas av individuell briljans, förlorar ett par matcher, hamnar i ett läge där de måste vinna en svår match, gör det, guppar runt på relativt lugnt vatten en stund, repeat. Men den här gången var det ofrånkomligt att någonting skulle förändras. 

Solskjaer har inte på något sätt varit Uniteds största problem under tiden han har varit tränare. Det är övertron på honom och ledningens vägran att rätta till sina egna misstag som har gått ut över det som händer på planen. Och även om det också ska upprepas att det sällan är en toppenidé att sparka en tränare om man inte har en plan för vad som ska hända härnäst, bör man nog i samma andetag fråga sig hur mycket United-ledningen på allvar har utforskat sina möjligheter? De har trots allt förlängt med norrmannen flera gånger.

* * *

Under tiden som Solskjaer har varit tränare för United har Antonio Conte varit arbetslös två gånger, Max Allegri vandrat runt på jorden utan jobb i två år och Zinedine Zidane lämnat Real Madrid vid två tillfällen. Mauricio Pochettino har fått sparken från Tottenham och snälla någon Eddie Howe har suttit rakt framför näsan på dem och uppenbarat sig som ett bättre alternativ om än inte ett klockrent. Och det har funnits väldigt många tillfällen, mängder med anledningar för United att göra sig av med sin tränare, ändå har man inte gjort det förrän nu. Det är inte säkert att man inte har försökt, det är inte omöjligt att man faktiskt har svajpat efter en ny tränare men aldrig fått någon matchning. Men det är också ganska enkelt att ha så pass lågt förtroende för den här klubbens ledning att man antar att de har låtit bli att göra planer för framtiden, och i stället valt att hålla fast vid det som de har vägrat inse var ett misstag redan från första stund.

I stället har man låtit sin tränare sakta men säkert tvingas in i den smärtsamma övergången från ”jag har stort förtroende för mina spelare och vi har kommit alldeles för långt för att inte fortsätta nu” till ”snälla sparka mig för Guds skull ni ser väl att jag lider”. Och nu har man försatt sig själva i ett läge där man låter en tillfällig tränare ta över medan man letar efter en annan tillfällig tränare eftersom man inte har en aning om vad man ska göra.

Nästa tränarrekrytering skulle aldrig vara oviktig, men när man har låtit det gå så här långt blir den nästan ännu mer kritisk samtidigt som man stökigt nog får vara beredd på att den inte nödvändigtvis blir perfekt.