Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Therese Strömberg

Snälla, kan någon bara väcka alla som sover?

Kean firar sitt mål i tisdagens match. Foto: Strive
Leonardo Bonucci, mittback i Juventus. Foto: FABIO MURRU / AP TT NYHETSBYRÅN

För ett par veckor sedan var det engelska landslagsspelare. 

I går var det Juventus anfallstalang Moise Kean som tvingades utstå rasism från läktarhåll.

Vi är inte här igen. Vi har varit här hela tiden.

Frågan är: Är vi ens på väg någon annanstans?

Moise Kean värmer bänk för Juventus vecka ut och vecka in. Han har spelat 209 ligaminuter och gjort fyra mål och en assist den här säsongen. Det är en ung, talangfull anfallare med framtiden för sig men som av uppenbara anledningar inte är Juventus försteval den här säsongen.

Han är 19 år gammal och bidrar i Ronaldos frånvaro till bortasegern mot Cagliari under tisdagskvällen med ett mål.

Han blir också utsatt för rasism under i stort sett hela sina första 90 minuter den här säsongen.

I de här lägena konstaterar vi ofta att ”jahapp, nu är vi här igen”.

Nej. Vi har varit här hela tiden, och det sorgliga är att det inte ens verkar som att vi är på väg någon annanstans.

***

Raheem Sterling, Kevin Prince Boateng, John Barnes, Mario Balotelli, Sulley Muntari, Jimmy Durmaz. Exemplen på fotbollsspelare som under sin karriär har fått berättat för sig på ett eller annat sätt att de inte är där de är på samma villkor som alla andra, och valt att ta kampen för förändring är många. 

Någon gör det genom att prata, någon annan genom att marschera av en fotbollsplan mitt under match. Någon använder sin enorma plattform i sociala medier för att nå ut och man anmäler det som kan anmälas.

Rasism är ett stort strukturellt samhällsproblem som bottnar i historiskt planterade och sedan nedärvda fördomar. Vi som vill och kan har ett ansvar att försöka bekämpa den, det är min bestämda åsikt. 

Men det kan inte vara lätt när man är 19 år och inte ens blir backad fullt ut av sina egna lagkamrater.

***

När Moise Kean sätter Juventus andra mål för kvällen och skriver slutresultatet till 2-0 väljer han att ställa sig framför de supportrar som under i stort sett hela matchen har häcklat honom enbart baserat på hans ursprung och hudfärg. 

Jag tolkar hans kroppsspråk som ett sätt att säga ”jag är större än er” och apljuden stegrar i volym. 

Flera av hans lagkamrater har varit irriterade under matchens gång och Cagliaris Luca Cepitelli går fram till supportrarna bakom målet och ber dem sluta. 

Matchen fortsätter och Kean tar ställning mot rasismen på Instagram när den är slut. 

Starkt av honom. Fint med all kärlek som strömmar in. Men vi känner till mönstren här. Vi vet vad som händer härnäst, och det är något som får en att vilja dunka huvudet i väggen av frustration.

I det här fallet handlar det i huvudsak om en lagkamrat till Kean som inte riktigt tänkte färdigt innan han gav sig in i diskussionen.

Leonardo Bonucci menar att anfallaren faktiskt får skylla sig själv litegrann eftersom han trots allt provocerade fansen med sin målgest. Skulden är uppdelad 50/50 mellan Kean själv och de rasistiska supportrarna förstår ni. Cagliaris president Tommaso Giulini menar att det inte är fråga om någon rasism eftersom att en vit spelare hade blivit behandlad på samma sätt om han hade firat som Kean gjorde.

Snälla, kan någon väcka alla som sover? 

De här uttalandena är lika infantila som när Italiens vice premiärminister tillika inrikesminister hånade de nya direktiven om att matcher i Italien kan avbrytas vid upprepade rasistiska tillmälen från publiken. Eller när folk fick för sig att Jimmy Durmaz inte alls blev hotad efter matchen mot Tyskland i somras.

***

Rasism handlar i grund och botten om värderingar. Om ett sätt att se på och bestämt vilja dela upp människor i olika kategorier. Det finns så många personer runtom i världen som jobbar mot den typen av ondska. Som brinner för att förändra och förbättra på det sätt de kan, för att ta oss någon annanstans än den platsen vi befinner oss på i dag i allt det här.

Det får aldrig sluta kännas värt det, aldrig börja kännas hopplöst.

Men ibland känns det som att vi pratar och pratar och pratar, skriver och skriver och skriver, försöker och försöker och försöker. 

Och jag kan inte låta bli att undra, när är vi framme?

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!