Therese Strömberg
Det var amerikanska miljardärer, schweiziska miljardärer, turkiska miljardärer och inte minst den brittiske supportern som också han råkade vara miljardär som ville köpa Chelsea. Kön har rapporterats ringla sig lång av människor som är beredda att investera miljarder och åter miljarder för att ta över en av 2000-talets mest framgångsrika engelska fotbollsklubbar.
Men det var bråttom, med knappa deadlines behövde Roman Abramovitj göra sig av med sin klubb för att inte riskera att sanktioner mot honom och hans frysta tillgångar skulle paralysera hela Chelsea. Nu är det för sent.
■■■
Hur Rysslands invasion av Ukraina och det pågående kriget har påverkat fotbollen har gått få förbi. Fotbollsmatcher har flyttats, landslag har uteslutits och klubbar har brutit sponsoravtal på löpande band. Utöver Fifas president Gianni Infantino är det Roman Abramovitj som allra mest har fått stå i centrum för diskussionen om hur fotbollens girighet har nått en nivå och för längesedan passerat en gräns för vad som är moraliskt försvarbart i jakten på pengar, resultat och titlar.
Chelsea-ägarens förmögenhet är byggd på minst sagt smutsiga grunder, hans kopplingar till Putin har åtminstone historiskt varit odiskutabla även om han förnekar dem i dag och tiden har nu kommit ikapp honom.
När bomberna faller och människoliv släcks får det ”inte finnas någon fristad för dem som har stöttat Putins fasansfulla attack på Ukraina”, meddelar Storbritanniens premiärminister Boris Johnson. Och med de orden är Chelsea med ens iklätt en ekonomisk tvångströja.
■■■
Alla vet att Chelsea har varit sportsligt framgångsrika under de snart tjugo år som den ryske oligarken har suttit vid spakarna. Han har styrt klubben i skuggan av den utan att särskilt ofta göra sig synlig, och han har lett den till mängder av titlar och oförglömliga stunder. Men det här är en påminnelse om hur skört det kan vara med ägare i fotbollsklubbar, särskilt när de på ett eller annat sätt är statligt eller politiskt involverade. När man inte med säkerhet kan veta vad syftet med ägandeskapet faktiskt är, och när man förblindad av törsten efter framgång väljer att blunda för de risker som finns med det.
Det är klart att Roman Abramovitj aldrig såg framför sig att det var hit han skulle ta Chelsea, till en plats där alla tillgångar och möjligheter är frusna och framtiden kanske mer oviss än någonsin. Klubben kan inte säljas och får heller inte tjäna några pengar. Spelare kan inte värvas och kontrakt kan inte förlängas. Frågan är om de ens får ihop ekonomin för att fysiskt ta sig till sin Champions League-match nästa vecka när sanktionerna även innefattar restriktioner kring hur mycket pengar de får lägga på sina bortaresor. Han ville undvika det här, men hann inte.
Alla i och runt klubben ville ha titlar, nu får de vara med och betala priset för dem.