Therese Strömberg

Nyförälskad – det är svårt att inte bli

Foto: ANDERS WIKLUND/TT / TT NYHETSBYRÅN
Foto: ANDERS WIKLUND/TT / TT NYHETSBYRÅN
Foto: JESSICA GOW/TT / TT NYHETSBYRÅN

Det här var omgången då fotbollen äntligen kom tillbaka på riktigt, det här var derbyt som helt och fullt var som ett derby ska vara igen.

Och supportrarna är varmt välkomna hem, för att göra sitt i guldstriden som aldrig lyckas hitta sin favorit.

Ett Djurgården som leder allsvenskan men som haft svårt att bli av med stämpeln att de aldrig vinner derbyn, ett AIK som ligger tvåa och som vägrar förlora på hemmaplan, en guldstrid där ingen någonsin drar i väg. Det fanns ett antal parametrar som gjorde det enkelt att luta åt ett håll när man försökte förutspå utgången av det här derbyt som äntligen var ett derby igen. Sportsligt är mycket exakt vad man tänker sig att det ska vara, på läktarna är allt vad vi nästan hade glömt att det brukar vara.

Det är inte svårt att nyförälska sig i den här sporten när fotbollen äntligen är hundra procent på riktigt igen. När supportersamlingarna började inne i centrala Stockholm under förmiddagen, när pendeltågen fylldes av sång, när det var så fullsatt det kunde bli givet omständigheterna och när arken i lagens färger lyftes upp mot skyn från varje plats några minuter innan matchstart. När tifona uppenbarade sig på var sin kortsida, när den där stämningen och hetsen som bara derbyn och stora rivalmöten kan frambringa var total.

Det här var någonting helt annat än vad vi motvilligt har vant oss vid de senaste åren. Det var allt vi saknat och allt vi någonsin vill ha.

* * *

Att matchen skulle komma i gång senare än planerat hade vem som helst kunnat räkna ut, och det finns mycket att säga om mycket här. Om allt från bengaler till villkorstrappan, från olika delar av supporterkulturen till polisens hantering och behandling av den som kollektiv. Men det spelades visst en fotbollsmatch också, och när röken hade skingrat sig och bollen satts i rullning kunde Nicolas Stefanelli ge sig i väg på en soloräd, lägga fram den till Nabil Bahoui, och det var inte lång ifrån 1-0 innan minuten var slagen. Ge det två minuter till och Kalle Holmberg är nära att sätta 0-1.

Den här matchen bjöd på den typen av intensitet som såg Rasmus Schüller utvisad efter dryga tio minuter, som blåste liv i AIK:s ofta ganska kritiserade offensiv och som gjorde att det hela tiden kändes som att den kunde byta riktning, trots att Djurgården var en man mindre under nästan hela den första halvleken. En halvlek som AIK kontrollerar stora delar av utan att egentligen skapa någonting jättefarligt. En halvlek som Djurgården gör en tidig, kanske för tidig, kraftigt defensiv förändring i när Kalle Holmberg får lämna plats för Jesper Löfgren, och de flesta skotten hamnar rakt på målvakt eller över buren i planens båda ändar. Men när AIK skapar hörna på hörna, och slår in boll efter boll från höger är det till slut omöjligt att värja sig. Det vet alla som har sett allsvenskan det här året.

Och när Nicolas Stefanelli, redan varnad en gång, drar av sig tröjan i samband med att han gör 1-0 är det både ledning och utjämnat. 1-0 på resultattavlan, 10-10 i antal spelare på planen. Slut på första halvlek.

* * *

I den andra halvleken mattas intensiteten av något på planen, men inte särskilt mycket på läktarna. AIK behöver de här tre poängen för att komma ikapp Djurgården i guldjakten och gör vad de alltid gör i de här lägena. De fortsätter utöva kontroll, gör ett par defensiva byten mot slutet och lyckas se till att en kraftigt ångerfull argentinare trots allt får bli matchhjälte. Djurgården hade behövt vinna för att mer eller mindre kunna känna att resten av den här allsvenska hösten är deras att bestämma över, men har svårt att skapa särskilt mycket och det här är verkligen guldstriden som aldrig lyckas hitta en favorit. 

AIK, 44 poäng.

Djurgården, 44 poäng. 

Malmö, en seger mot Mjällby i kväll från att utjämna.