Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Therese Strömberg

Lyckas tillfälligt att väja för katastrofen

Stefan Billborn.
Foto: KENTA JÖNSSON / BILDBYRÅN
Andreas Alm.
Foto: KENTA JÖNSSON / BILDBYRÅN

Båda lagen behövde en seger. Inget av dem fick den. 

Samtidigt som Stefan Billborn åtminstone tillfälligt lyckas väja för katastrofen styr Andreas Alm allt närmre den. 

Det var mycket press på Tele 2 arena den här lördagskvällen. Två pressade tränare, en sol som pressade sig fram mellan molnen fram till strax innan matchstart, ett gäng hemmasupportrar som hade väntat så länge på just denna dag då de fick gå på fotboll igen och pressade sina röster till bristningsgränsen i 90 minuter. Och så en Hammarbypress som inte satt den här gången heller.

Sanningen är att nästan ingenting sitter för Hammarby den här säsongsinledningen. 

* * *

När Akinkunmi Amoo drar av ett skott efter knappt två minuter, när Astrit Selmani bröstar upp sig mot Alexander Faltsetas efter att Hammarby känner sig rånade på en straff. Då tänker man att det håglösa uppträdandet i derbyt förra veckan kanske är ett minne blott. Men så kommer en höjdboll mot Alexander Jeremejeff, som får stå mellan två hemmaförsvarare och nicka in 0-1 på nästan exakt samma sätt som AIK gjorde båda sina mål i söndags. Helt ensam, helt ostörd, helt opressad får han ge sitt lag ledningen i lugn och ro.

Därefter försöker Selmani hetsa i gång sina lagkamrater när Hammarby får en hörna, han gör sitt bästa när han trär in en boll som nästan når grönvit men hamnar i händerna på Pontus Dahlberg i stället. Hammarby som lag? Det ser verkligen inte ens okej ut. 

Och när domaren blåser för halvtid är det Richard Magyar, oprioriterad och långt från startelvan som får försöka peppa sina lagkamrater på väg in i spelartunneln och bort till omklädningsrummet. Alla andra ser ut att redan ha gett upp. 

Men när två så här icke-harmoniska lag möts är det inte automatiskt så att det som var de första 45 också blir de andra 45.

* * *

Amoo kommer med boll, får fyra Häckenspelare mot sig och lyckas ändå reda ut situationen. Hammarby ser trots allt ut att kliva ut med någorlunda sträckta ryggar och de krigar sig in i matchen. Ett bra anfall leder till hörna, som i sin tur leder till en ny. Då kan Abbe Khalili till slut kvittera, och först efter det ser Hammarby ut som ett lag som vill ta poäng i den här matchen. Selmani missar en boll och sparkar i reklamskyltarna, man har en boll i mål som underkänns på grund av offside.

Häcken får frenetiskt försvara sig på hörna efter hörna, Hammarby låter dem komma på livsfarliga kontringar som de ändå inte gör någonting alls av, och ett kryss är egentligen ingenting mer än vad något av de här lagen hade kunnat hoppas på på förhand, samtidigt som det inte på något sätt är vad någon av dem behöver. 

Pressen låg som sagt tung på båda tränarnas axlar inför matchen. Kanske mer på Stefan Billborns, som har ett skakigt fjolår bakom sig, och lite mindre på Andreas Alm som trots allt har presterat jämnt under sina år som Häcken-tränare, som tog laget till en tredjeplats i fjol och som nyligen tagit en cuptitel och snart kan ta en till. Men fyra matcher utan seger väger någonstans mer än fyra poäng på fyra matcher.

Och samtidigt som Stefan Billborn åtminstone tillfälligt lyckas väja för katastrofen styr Andreas Alm allt närmre den.