Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Therese Strömberg

Låt den här bilden bli en påminnelse för oss alla

Alireza Jahanbakhsh i tårar efter sitt första mål för Brighton. Foto: IAN TUTTLE/BPI/SHUTTERSTOCK / IAN TUTTLE/BPI/SHUTTERSTOCK SHUTTERSTOCK
Callum Hudson-Odoi. Foto: WILL OLIVER / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN

När passionerad kärlek övergår i passionerat hat finns det ingen som kommer undan längre. 

Och den här hösten har det flera gånger gått för långt när spelare har kritiserats.

Vi måste lära oss någonting av det.

Graham Potters Brighton har imponerat den här säsongen utan att nödvändigtvis ha skapat de största rubrikerna. Utdelningen har varit helt okej för laget som var snubblande nära nedflyttning i fjol, och förvandlingen som Potter och hans assisterande har åstadkommit vad gäller spelsätt har varit påtaglig. 

I dag fick även Alireza Jahanbakhsh sin personliga utdelning, och kanske måste vi stanna till vid hans tårar en stund. 

 

Tre minuter in i matchen mot Bournemouth ställer Brighton om, Aaron Mooy lägger en boll i djupet, Alireza Jahanbakhsh får den av Neal Maupay och sätter 1-0 till hemmalaget.

Därefter begraver han ansiktet i händerna och bryter ut i tårar. Han har fått göra sin första start för säsongen och han har gjort sitt första mål i Premier League, ett och ett halvt år efter att han blev Brightons då dyraste nyförvärv någonsin. 

Det är inte hans fel att klubben betalade stora pengar för honom, att spelidén gjorde dem till ett av lagen som gjorde minst mål i hela ligan i fjol, att han var skadad en period under förra säsongen. 

Ändå är det han som alldeles uppenbart har burit en tyngd på sina axlar, kanske ett dåligt samvete över att han av olika anledningar inte har kunnat prestera som han vill prestera. Som andra människor förväntar sig att han ska prestera. 

Och när det brister för honom efter att han gjort sitt första Premier League-mål behöver vi alla påminnas om att alla dessa fotbollsmiljonärer också är människor.

 

Att det är alldeles för mycket pengar i omlopp inom fotbollen vet vi. Att det är supportrarna som gör fotbollen till vad den är med sin passion och kärlek behöver vi inte heller upprepa egentligen. 

Men båda de nämnda faktorerna bidrar också till att vi ofta glömmer bort människorna bakom fotbollsspelarna.

Det är så lätt att vända sig mot fotbollsspelare som inte presterar. Som man upplever är en börda snarare än en tillgång för sin klubb. Särskilt om kostnaden och därmed förväntningarna är höga. Men det ska inte vara så lätt som det uppenbarligen är att gå från kritik och frustration till påhopp och hat. 

Ett exempel (av många): Så sent som i september jublade Chelsea-fansen när Callum Hudson-Odoi signade ett nytt kontrakt med klubben. Efter 2-0-förlusten hemma mot Southampton för några dagar sedan trendade hans namn återigen i sociala medier. 

Han hade gjort en dålig match och vände sig, inte för första gången den här säsongen, till sina lagkamrater för att få stöd när han kände att hatet blev för mycket. 

Ska vi ta det här med hur problematiskt sociala medier kan vara en gång till? Ja, det gör vi. 

 

Den här hösten har vi alldeles för många gånger behövt prata om olika typer av hat mot fotbollsspelare, om hur det sprider sig som en till synes kronisk sjukdom på arenorna. Och det faktum att alla människor med en smartphone eller dator har makt att påverka andra människors liv varifrån de vill, när de vill, på vilket sätt de vill gör att hatet inte stannar på arenorna. Det följer med hem. 

Det finns inte längre någon plats där spelarna kan koppla bort negativiteten en stund. Det finns ingen frizon. De finns i stället där hela tiden. Påhoppen, fientligheten, de sårande orden.

Och det ska inte behöva vara så. Hur mycket pengar man än kostar, hur bra eller dålig man än är, hur man än ser ut och var man än kommer i från. Det får inte se ut så här.

Hur Jahanbakhshs inkorgar på sociala medier har sett ut det senaste året kan givetvis ingen annan än han svara på, men den stress han signalerar att han har känt fram till sitt första Premier League-mål bottnar i samma typ av höga förväntningar och press som till slut får folk att gå för långt.

Så låt hans tårar bli en påminnelse för oss alla. Vi kan inte bete oss hur som helst.