Gå till innehåll

Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Therese Strömberg

Inte så konstigt att de har svårt att få saker att funka

Foto: JESPER ZERMAN / BILDBYRÅN

CHORZOW. Ett Sverige som är ”för bra för att inte gå till VM” har en seger kvar att ta innan de är där. 

Det spelar ingen roll hur det ser ut. De är bara här för att vinna.

Sverige har spelat 120 minuter mot Tjeckien. 120 tröga, svåra och stundtals obekväma minuter. Janne Andersson ville knappt prata om insatsen efteråt, konstaterade till en början bara att han var jätteglad att de vann.

Polen har spelat 90 träningsminuter under sin nye förbundskapten, dragit på sig ett par skador och inte riktigt hunnit spela ihop sig så som det var tänkt. Lewandowski har antingen vilat sig i form eller avstått spel på grund av problem med ett knä, Zlatan Ibrahimovic lär inte vara mindre sugen att göra avtryck efter att ha suttit vid sidan om i torsdags.

En match. 90 eller 120 minuter, eventuella straffar. Det är vad som återstår innan Sverige antingen är klara för VM i Qatar eller får vänta minst två år på nästa chans att spela ett stort mästerskap.

De har bara åkt hit för att vinna.

■■■

Vårvärmen har hittat till Polen och solen värmer upp Śląski-stadion dagen innan match. När det svenska landslaget joggar runt på gräsmattan är alla med utom Albin Ekdal som sitter på en cykel bredvid. Joakim Nilssons status är oklar. Zlatan Ibrahimovic kan spela men ingen vet hur mycket. Martin Olsson har åkt hem.

Det är frånfall och tillskott, allt som allt egentligen inget sämre läge nu än vad det var inför matchen i torsdags, men frågetecknen efter insatsen då finns ändå kvar i bakhuvudet.

Bryter man ut enskilda matcher, särskilt i de här sammanhangen, är det förenklat och krasst bara resultaten som räknas. Men i ett större sammanhang blir prestationerna direkt desto viktigare. Och lika mycket som det är frustrerande är det egentligen inte alls konstigt att det här är ett landslag som allt oftare har haft svårt att få saker och ting att fungera den senaste tiden.

■■■

När Janne Andersson tog över landslaget var det ett helt annat än det han jobbar med nu. Det var ett stjärnglest lag som bestod av en grupp individer med en enorm vilja att kämpa för varandra. På många sätt kan man säga att den viljan var deras främsta vapen, och de gjorde enorma saker med den.

Resultaten från då har bidragit till att det finns förväntningar nu, förväntningar som dessutom bara har blivit större i och med att landslaget också har förändrats. Visst, ut har en hel del rutin och delar av fundamentet som fick det att fungera så bra de första åren försvunnit. Men in har i stället väldig talang och individuella kvaliteter kommit.

Den offensiva sprängladdning som förbundskaptenen har att hantera i dag är många saker. Spännande, talangfull, ostoppbar om man kalibrerar den rätt. Men också svår, kanske allra mest svår i det läget som landslaget är i nu. Han sa det mer eller mindre själv.

När Sverige kämpade mot Tjeckien hade han velat sätta in Anthony Elanga tidigare, men det hade inneburit att ta ut någon av Emil Forsberg, Alexander Isak, Dejan Kulusevski eller Robin Quaison. Av olika anledningar var inget av dem ett bra alternativ. Det kommer det inte vara att hålla någon av vare sig dessa eller Zlatan Ibrahimovic utanför under en hel match mot Polen heller. 

Och irritationen mot frågorna som på något sätt kunde antyda att prestationen mot Tjeckien inte var bra kan vara ett symtom på att förbundskaptenen vet om att samtidigt som han ska navigera sitt landslag till ett tredje rakt mästerskap har han fortfarande ett jobb att göra med att hitta rätt här.

■■■

Det han har i sina händer nu är ett landslag i förändring. Det är en del som fungerar, ganska mycket som inte alltid gör det. Ganska ofta lämnas man med känslan att alla inte får ut max av sig själva, flera gånger har man famlat efter förklaringar till prestationer som är svåranalyserade. 

VM-kvalet har inte varit helt enkelt, och det har aldrig varit självklart. Några gånger har de varit briljanta, andra har de inte kommit upp i någon som helst nivå. Ändå står det här svenska landslaget här, med en seger mot Polen som sista hinder för att ta sig till ett världsmästerskap.

”Vi är för bra för att inte gå till VM”, säger Dejan Kulusevski. 

I kväll spelar det egentligen ingen roll hur det ser ut, det enda som kommer att räknas i slutänden är att resultatet går deras väg. Men om det gör det behöver de ägna det närmsta halvårets samlingar åt att hitta rätt formel för visa att han inte har fel när de väl står där i vinter.