Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Therese Strömberg

Ingen kan säga att de inte förtjänar succén

Foto: JOHANNA LUNDBERG / BILDBYRÅN
Foto: MAJA SUSLIN/TT / TT NYHETSBYRÅN

En balanserad trupp och ett spel som när det fungerar är omöjligt värja sig mot.

Flyt, överprestation och marginaler på rätt sida.

Man kan hitta vilka förklaringar man vill till att Djurgården leder allsvenskan, men det är omöjligt att säga att de inte har förtjänat det.

I början av april tar Djurgården emot Sundsvall hemma på Tele 2 arena i sin allsvenska premiär 2019. Man leder med 2-0, tappar till 2-2 och känslan är att det är vare sig himmel eller helvete.

En bit in på säsongen kan man tydligt se konturerna av ett mer balanserat lag än i fjol, men också få känslan av att det är någonting som saknas. Någonting som inte riktigt klickar i den nya tränarduons sätt att vilja spela fotboll och spelarnas förmåga att utföra jobbet. 

Frågan är vad det ska bli av Djurgården den här säsongen.

Det är perioder då hela maskineriet är fullt av grus blandat med perioder då ingen och inget kan stoppa dem.

Det är det till viss del fortfarande. Men just nu är det svårt att slå fast att det inte kommer att räcka.

 

Det går att prata om sena mål, mittbackar som tvingas kliva fram och en hel del av det som folk gärna kallar flyt.

Men det är inte bara det vi har att göra med här.

Mot Sirius tar det fem minuter innan Axel Björnström blir utvisad och Curtis Edwards gör 1-0 i sin första match för Djurgården. Och det säger sig självt att ett decimerat Sirius inte ska kunna stå emot ett formstarkt Djurgården i 85 minuter plus tillägg.

Men det är också så att Djurgården ska göra jobbet. Passningarna ska sitta, samarbetet ska flyta, de offensiva spelarna ska trots allt också göra mål ibland och det är 3-0 till Djurgården innan första halvlek är slut.

Det här laget har två förluster på 19 matcher, de har kryssat fem och vunnit tolv. 

Det sker inte bara så där.

Ute på planen är det fortfarande en del frågetecken blandat med briljans, men i kulisserna står två huvudtränare som ska ha enormt med kredd och en sportchef som onekligen vet vad han gör.

 

När Djurgården leder allsvenskan kan man höja på ögonbrynen lika mycket som man bör lyfta på hatten. 

Inför säsongen var det här ett lag som på många håll (detta bland annat) ansågs ha en skaplig trupp och någonting bra på gång utan att riktigt vara framme än. Med en smart transferstrategi som resulterat i en tredjeplats i allsvenskan och en cupseger de senaste åren skulle man snart kunna kräva att Djurgården manifesterar sig som titelutmanare. 

Men inte än.

Under säsongen har de varit ett lag som gång på gång påstås överprestera och ha marginalerna på sin sida, med en supporterskara som på flera håll skriker sig hesa efter en till anfallare. 

Det kan finnas en poäng i det mesta här, och det finns definitivt en poäng i att se fram emot se hur Djurgården inom en snar framtid ska tackla att möta både Malmö och AIK borta inom loppet av en vecka.

Men här och nu, med snart två tredjedelar av serien spelad är Djurgården framför allt ett lag som leder serien. 

Och ingen kan säga att de inte förtjänar det.