Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Therese Strömberg

De gjorde allt rätt – och tråkade ut hela världen

Foto: BPI/REX/SHUTTERSTOCK / BPI/REX/SHUTTERSTOCK REX/SHUTTERSTOCK
Tottenhams Harry Kande tackar sina supportrar efter matchen. Foto: TOLGA BOZOGLU / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN

MADRID. Fram tills den här finalen hade Tottenham vägrat dö. 

Men när Liverpool gjorde allting rätt och tråkade ut hela världen på köpet kunde de till slut inte andas längre.

Och Liverpool är mästare igen.

Flaggorna som vajar i vinden, halsdukarna som lyfts upp mot skyn. Sångerna på stan och de spanska småpojkarna som dansar och sjunger med brittiska supportrar. 

Förväntan som ligger i luften, ovissheten som omfamnar. Vetskapen om att för somliga blir det här en av livets bästa kvällar, för andra kommer den sluta i en hjärtesorg som aldrig riktigt kommer att läka. 

Det är de här stunderna som supportrar lever för, som bestämmer riktningar för klubbar och som hintar om framtiden. 

Men Liverpool bestämde sig redan efter två minuter för att ett mål faktiskt var tillräckligt och ingen kan klandra dem för det.

***

På Wanda Metropolitano tog det inte ens 30 sekunder innan innan bollen hade tagit på Moussa Sissokos arm och Liverpool hade fått en straff. Mohamed Salah hade ”unfinished business” sedan i fjol då Sergio Ramos tvingade honom av planen och gjorde mål.

1-0 efter två minuter.

Och jag kan berätta för er som troligtvis somnade till minst en gång under de resterande 43 minuterna av den första halvleken att ni inte missade någonting.

Liverpool gör vad de har gjort så bra den här säsongen och tvingar inte fram ytterligare ett mål i onödan. Tottenham äger boll men kan inte dyrka upp det röda försvaret som slår undan boll efter boll strax framför eget straffområde.

Slut på första halvlek. 

***

Man kan skrika hur mycket man vill om att matchen var tråkig, att ingenting hände. För det var så det var. Den sprakade liksom aldrig riktigt till efter det där tidiga målet.

Och man kan tycka att fotboll visst handlar om underhållning, inte bara att vinna. Men i kväll fanns det ingenting annat än seger för Liverpool. 

Det här var deras sista chans för säsongen att inte bli ihågkomna som världens bästa titellösa lag.

I fjol stod turneringens mesta mästare på andra sidan när de hade tagit sig till sin första final på över ett decennium. På slutsignal stod Loris Karius ensam i eget straffområde och grät.

I år stod där ett mål i 89:e mot PSV i gruppen, ett VAR-beslut mot Manchester City och ett sista minuten-mål mot Ajax.

Och det var just det som var problemet. 

 

LÄS MER: Sanningen om supermodellens planstormning 

 

Tottenham hade spelat 1080 minuter i Champions League innan den här finalen och bara varit i ledning under 179 av dem. 

Alla som har spelat mot dem i den här turneringen har haft problem med att de vägrar dö, och det var det som tog dem hit. För i ärlighetens namn var det här en final de egentligen inte skulle spela.

Det fanns inte med i planerna och ingen hade räknat med det.

Om några år skulle de eventuellt kunna vara med och slåss om titlar hade ju Pochettino sagt. Inte här, inte nu, inte i år.

***

När Liverpool gör 2-0 med bara minuter kvar och säkrar klubbens sjätte Champions League-titel, Jürgen Klopps första, betyder det inte på något sätt att Tottenham inte förtjänade att vara här. 

Tvärtom. Men det var också dags att somna in.

För är det någonting som den här upplagan av Liverpool har lärt sig är det att det är viktigare att släppa in noll mål än att göra fyra.

Och när slutsignalen gick i Madrid bildade Liverpool en glädjerusig segerring i det straffområde som bara fick se tårar för ett år sedan.