Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Therese Strömberg

Tuchel förtjänar alla hyllningar i världen

Här firar Chelseafansen Champions League-vinsten.
Foto: PIERRE-PHILIPPE MARCOU / POOL / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN
Foto: DAVE SHOPLAND/BPI/SHUTTERSTOCK / DAVE SHOPLAND/BPI/SHUTTERSTOCK SHUTTERSTOCK

Fyra månader var det enda Thomas Tuchel behövde. 

Tjugo matcher senare är Kai Havertz hjälte.

Chelsea är Champions League-mästare igen.

Manchester City mot Chelsea. För många en ideologisk kamp mellan två onda parter, men på planen en fotbollsmatch större än någonting annat, viktigare än allt annat. På läktarna? Människor, sång och allt det där som vi nästan hade hunnit glömma bort hur det en gång var.

Finalen skulle ju ha spelats i Istanbul redan förra året, men flyttades till Lissabon på grund av den härjande pandemin. Tanken var att den då skulle spelas i Istanbul i år i stället, men vad som förhoppningsvis blir den sista tydligt coronapåverkade stora fotbollsmatchen spelades i stället i Porto av den enkla anledningen att den då kunde spelas inför publik.

Manchester City hade på vägen hit tagit det näst sista steget mot att kunna ta ur öronpropparna de haft instoppade under alla år som de varit ett av de bästa lagen vi sett men ändå fått höra genom världens megafoner att de aldrig har vunnit Champions League. Att de inte skulle göra det nu heller var närmast otänkbart. Men samtidigt hade Chelsea varit på väg mot ingenting under en halv säsong, bytte tränare och blev allting man trodde att de skulle vara innan säsongen startade. Plus en Champions League-titel. 

* * *

På en förvisso långt ifrån fullsatt arena skapades ett tryck som saknats oss så länge att det höll på att golva oss, för en pokal större än alla andra. En pokal som Manchester City aldrig varit närmre, och som Chelsea ville dubbla i sitt prisskåp.

Den första halvleken bjöd på högklassig fotboll, ett Manchester City som briljerade vissa stunder, men som såg vilsna ut andra. Och en Timo Werner som var vad han allra mest har varit den här säsongen. Bra i spelet, viktig med sina löpningar, men totalt iskall framför mål. Efter att han sparkat hål i luften för hundrade gången (räcker det?) den här säsongen fick han också till ett dåligt skott rakt på målvakten och drämde en boll i utsidan av nätet.

Men strax innan halvtidsvilan. Den drömlika passningen från Mason Mount, petet från Kai Havertz och tyskens första och förmodligen, när karriären en dag ska summeras, viktigaste Champions League-mål någonsin. Manchester City försökte i den andra halvleken, gjorde några byten, skapade dramatik i slutminuterna, men fick allt som allt inte till det. Pep Guardiola hade redan trasslat till det för mycket och de tog sig inte ur sina egna knutar. Efter en duell med Antonio Rüdiger försvann en gråtande Kevin de Bruyne ner i spelartunneln, och Citys hopp med honom. 

* * *

Även om Chelsea vann Champions League-match efter Champions League-match även under Frank Lampard förtjänar Thomas Tuchel alla hyllningar i världen för vad han har gjort med laget sedan han kom in. En topp-fyra placering säkrades, spelare som såg uträknade ut innan blev de viktigaste av nycklar på vägen dit, ett opålitligt lag blev mästare igen. På fyra månader.

Pep Guardiola har haft fem säsonger på sig, och under de här åren förfogat över lag som på papperet borde vunnit Champions League minst en gång. Men pokaler väger mer än papper, och de orkade inte lyfta den den här gången heller.