Therese Strömberg
Manchester City fick ett bra resultat med sig, 1-1, från första mötet i Spanien. Men ett bra resultat i match ett betyder inte en enklare uppgift i match två, eftersom Real Madrid är det enda laget i världen som skulle kunna förlora två semifinaler och ändå spela final i Champions League.
Men Pep Guardiola övertänker inte, han lovar. Kanske är det därför han ställer upp med en hundra procent väntad startelva, och leder med självklara 2-0 när den första halvleken är över i Manchester. Hans lag dominerar medan Real Madrid avvaktar, kommer till avslut medan motståndarna försvarar. Gör mål när inget lag i världen kan stå emot längre. Men en första halvlek är bara en första halvlek mot Real Madrid, och det är inte säkert att den ska betyda någonting i slutänden.
En kontring och det kan vara match, en kontring till och du kan vara död. Är det någon som vet det är det just Pep. Men han övertänker inte.
***
Det handlar inte om att Manchester City sköljer över Real Madrid, det behöver de inte. Det är snarare så att de lugnt och sansat, harmoniskt och behärskat bara kontrollerar precis allt som händer ute på planen. Och mitt i den auktoritära kollektiva uppvisningen som den första halvleken är står Bernardo Silva för en briljant individuell prestation som inte kan ge någonting annat än en finalplats.
Det gör den inte heller.
I inledningen av den andra halvleken byter den här matchen förvisso skepnad litegrann. Real Madrid äger mer av bollen, kliver framåt ibland och försöker visa att det trots allt finns två lag på planen. Men det räcker inte, det räcker ingenstans. Och ju längre vi kommer 90 minuter desto närmre kommer också Manchester City 3-0. Att Erling Haaland inte gör mål den här kvällen är snudd på osannolikt, att Manuel Akanji av alla spelare (eller Èder Militão i egen bur om man så vill) faktiskt gör ett likaså.
Men Manchester City är i Champions League-final igen, och för allt vad de har känts överlägsna i olika sammanhang tidigare år är den här semifinalen en stilstudie i hur man spelar fotboll och borstar av sig motståndare på ett sätt som de flesta andra lag kan bara kan drömma om.
***
De senaste åren, när Pep Guardiola har försökt och försökt och försökt att vinna den här turneringen med Manchester City har han återkommande anklagats för att övertänka och krångla till det för sig. Det har varit den ständiga analysen till varför han inte har klarat av att ge världens rikaste (numera näst rikaste, antagligen) klubbägare det de önskar allra mest.
Det kanske ligger någonting i det, eller så gör det kanske inte det. Men vad som är säkert är att om hans lag är så här bra den 10 juni behöver han inte tänka alls.