Therese Strömberg
Under försöken att hitta någonting nytt gick nästan allt gammalt förlorat under 2022. Det gick inte att känna igen Sverige, var närmast omöjligt att se hur de skulle lyckas hitta sätt att vinna matcher. Alla spelare var skadade, nästan ingen var bra.
Inför EM-kvalets start skulle det sedan länge vara glömt. Fler spelare var i form, färre var skadade, defensiven skulle vara tät och offensiven rak. Så Robin Olsen eldar i gång den svenska publiken på väg till sitt mål inför avspark mot Belgien. 50 000 jublar inne på Friends arena.
Tre högerbackar hade förvisso kastat in handduken, det var nytt mittbackspar för bara Gud vet vilken gång i ordningen och Albin Ekdal insjuknade lagom till matchstart. Men det här skulle ändå vara någonting annat än det vi såg under fjolåret.
Det var det delvis. Men var det bra?
***
Det börjar helt okej, även om stora delar av den första halvleken är en uppvisning i noll risktagande. När man når fram till mittlinjen vänder man hem och passar Robin Olsen, slår en långboll och så blir man av med den. Om och om igen. Det är den defensivt kompakta fotbollen Sverige har varit framgångsrika med, det är den som har varit ett signum. Och efter det traumatiska fjolåret måste det vara skönt att känna att man inte blir omedelbart uppätna av ett Belgien som trots generationsväxlingen fortfarande ställer upp med spelare som Kevin De Bruyne och Romelu Lukaku.
Men de skulle få äta tids nog, belgarna.
När Dejan Kulusevski har en boll som nästan är inne men inte lurar tekniken gör Dodi Lukebakio lite vad han vill på sin högerkant och Hjalmar Ekdal är inte tillräckligt stark eller stor för att hålla undan Romelu Lukaku. Belgien leder efter dryga halvtimmen och Sverige måste hitta på någonting.
För allt snack om spelare på hög nivå ute i Europa och offensiva pjäser som presterar i Premier League spelar ju ingen roll när offensiven blir för låst. De sakerna spelar heller inte jättestor roll när halva backlinjen är kroniskt bänkad till vardags, andra halvan dagsfärsk i sammanhanget och de inte kan låta bli att bjuda på 2-0 innan publiken ens hunnit in till sina platser igen i andra halvlek.
***
När Zlatan Ibrahimović byts in ligger Sverige under med två mål och det är tjugo minuter kvar att spela. Ointressant vad det står i matchen, tycker den svenska publiken som så klart inte ser någonting annat än svensk fotbolls störste som ska in och försöka göra någonting åt det här.
Det kan han inte.
Emil Forsberg hade sitt läge men sumpade det, Mattias Svanberg störtar fram, halkar han också och får en felträff. Belgien gör 3-0 och Sverige har checkat ut med tio minuter kvar.
Man kan göra analysen att den här matchen stundtals är ett steg framåt rent spelmässigt jämfört med det vi fick se under förra året. Men det är framför allt iögonfallande svagt i de avgörande lägena. Och det här landslaget är inte tillräckligt bra på det som svenska landslag ofta har varit bra på. Det stora problemet är att det framstår som att de inte är tillräckligt bra på någonting annat heller.