Therese Strömberg
Vi fick vänta ett år extra, spelare har fallit bort, unga talanger har tagit plats. Landslagens förutsättningar har förändrats, i vissa fall till det bättre och i andra fall till det sämre. Sena justeringar har genomförts, spelorter har ändrats, uppladdningen har i stora drag handlat mer om det praktiska och att smittsäkra så gott det bara går än det sportsliga. Men EM har äntligen börjat, gruppspelet har swishat förbi och (nästan) allt är precis som det brukar vara när en mästerskapssommar dundrar in i våra liv och tar över allt vad vi är, gör, ser och tänker på.
* * *
Sverige tråkade ut hela världen med sin insats mot Spanien, Finland har tagit sina första stapplande steg i mästerskapssammanhang. Danmark har fullkomligt släppt lös sig själva efter den fruktansvärda inledningen de fick på den här sommaren, en av sportens sannaste hjältar Goran Pandev har fått uppleva sitt livs dröm och sedan tackat för sig. Alexander Isak har fått Micah Richards att asgarva åt Gary Lineker, Skottland har tagit poäng av England.
VAR har fungerat bättre än någonsin, mängder med usla straffar har slagits, förhandsfavoriter har darrat och Patrik Schick har struntat i bilden av honom som en spelare som aldrig riktigt når sin fulla potential. Ett drömmål här, en bruten nästa där, ett straffmål där. Upp i toppen av skytteligan efter två matcher, vem är Romelu Lukaku och Cristiano Ronaldo?
Helt plötsligt känns det okej att vi fick vänta i ett år till på det här mästerskapet, det har bjudit oss på så många bra stunder redan att vi har börjat glömma hur fruktansvärt tråkig förra sommaren var.
* * *
När man ser fram emot mästerskapen ser man alla de där stunderna man aldrig kommer att glömma framför sig, de stunder man inte vill någonting annat än glömma, de ursinniga genombrotten, målen som ger ståpäls, de sista skälvande sekunderna av en match där ett enda mål kan förändra allt.
Man ser framför sig att hela Parken i Köpenhamn jublar när Belgien gör mål mot Finland i sista gruppspelsomgången, bara för att någon minut senare få veta att Romelu Lukaku var offside - samtidigt som Ryssland får straff och allt håller på att skita sig för danskarna. Man ser framför sig att Luka Modric gör ett drömmål med yttersidan och att Paul Pogba slår passningar så vackra att man vill gråta. Att Emil Forsberg döper om Sankt Petersburg till Sankt Emilsburg och att Viktor Claesson står för avgörandet på tilläggstid.
Europamästerskapet med 24 deltagarnationer i elva olika länder har med all rätt varit utskällt. Att skicka tusentals människor på resor över hela Europa under brinnande pandemi och med klimatutmaningar större än någonsin är så dumt att man inte vet var man ska ta vägen. Uefas val av en del värdnationer är förkastligt. Att släppa in landslag som knappt ens är med och tävlar gör det hela lite tråkigare rent sportsligt. Men den här sommaren har ändå givit oss precis allt vi behövde och har längtat efter det senaste året.
Oväntade hjältar, snöpliga självmål, känslor utanpå och herregud publik. Publik! Och det bästa av allt? Det har bara börjat, samtidigt som det snart är slut.
Så se till att verkligen njuta av allt som den här mästerskapssommaren har kvar att ge, det bästa är nämligen kvar.